Den 16 maj hängde Gunnar Ekberg och jag på låset till Christinehofs slott, som öppnade för säsongen. Orsaken till besöket var att byggherren Christina Piper, född Törne 1673, var Gunnar Ekbergs farfars morfars mormors mormors mor. Ett själ så gott som något att besöka ett slott och ta del av släktens historia!

Slottet var mindre än jag trott. Guiderna och annan personal hade för året fått nya och tidsenligt supersnygga kläder, som jag fick detaljstudera.

Med inlevelse berättade vår guide om den karaktärsfulla Christina Piper, som tyckte om att åka fort och som kontrollerade allt i detalj. Hon lyssnade på sina rådgivare. Hennes man Carl Piper drog ut i krig med Karl XII år 1700. Han dog i rysk fångenskap 1716 och kom hem till Sverige först två år senare ”nedsaltad som en sill i en kista”. Han begravdes på Ängsö slott, som jag ska återkomma till.

Vi fick med oss historikern Svante Norrhems bok Christina och Carl Piper – en biografi (Historiska media 2010) hem. Den kan varmt rekommenderas, även om man inte är släkt med paret.

Jag har bara hunnit till sidan 66 men kan redan säga att Norrhem skriver lysande. Historisk detaljrik och samtidigt underhållande. Han målar upp bilden av det illa ansedda paret Piper. Men var Carl Piper mutkolv? Gunnar Ekbergs farfars morfars farfars morfar Magnus Stenbock står på 1690-talet och stampar i karriären. Ett par örhängen från Magnus Stenbocks svärmor Magdalena Stenbock till Christina Piper och så var det fixat. Stenbock blir överste vid Dalregementet år 1700 och karriären är ett faktum. Samma år går Stenbock ut i Stora Nordiska kriget och får sin berömmelse – och sin Stenbocksmarch.

Christina född Törne kom från en rik handelsfamilj. Rikedomen utvecklades genom strategiskt väl valda svärsöner och när Carl Piper fick kung Karl XII:s öra blev gåvorna ytterligare ett bidrag till att bygga upp förmögenheten. När den unge Karl XII festade runt i Stockholm krossade de adelns rutor och rev perukerna av adelsmännen. Men Carl Pipers hem rördes aldrig.

Christina Piper väljer sina svärsöner med omsorg, enligt Norrhem. Döttrarna gifts bort unga med äldre män som krigat med Karl XII och varit vänner med hennes man. De är av fin börd och deras brist på pengar eller rikedom på skulder löses av svärmor. Alla barn blir bleka kopior av modern.

Det tar tid att läsa Svante Norrhems bok, för jag upptäckter bara fler och fler anfäder till Gunnar Ekberg och hans familj. Släktintrigerna tätnar.

Kanslirådet Bengt Gabrielsson Oxenstierna af Korsholm och Wasa (1586-1656) och Carl Pipers chef är också Gunnar Ekbergs anfader. Till Bengt Oxenstiernas och hustrun Magdalena Stenbocks lantgods Rosersbergs slott var Pipers inte välkomna då de sågs som uppkomlingar. Senare får Magdalena Stenbock svälja sin stolthet och överlämna örhängena som gav skjuts åt svärsonens karriär år 1700. Från 1697 förlorade Bengt Oxenstierna makten till förmån förmån för Carl Piper (s 34f). Det är en politisk maktkonstellation av äkta makar som övergår i en annan (s 37). Det ligger nära att tro att agget mot Pipers beror på att en släkt förlorade sin makt för en annan, dessutom till uppkomlingar!

Tidigare i år var Svante Norrhem på Riddharhuset och höll föredraget ”Kvinnors makt och vanmakt. Två adliga kvinnor i 1600- och 1700-talets Sverige”. Föredraget handlar om Christina Piper och Ebba Brahe, den senare Gustav II Adolfs ungdomskärlek som senare gifte sig med Jacob Pontusson de la Gardie. Även Ebba Brahe och hennes man är direkta anfäder till Gunnar Ekberg, så alla Ekbergare har mycket att lyssna till. Norrhem är en god berättare, även i föredragsform.

Svante Norrhem slår hål på myten om Christina Piper, eller för all del Ebba Brahe, som starka normbrytande kvinnor som gick mot strömmen. För 20-25 år sedan trodde forskarna att dessa kvinnor var unika. Efter att ha hittat hundratals normbrytande kvinnor som man trott gått mot strömmen har forskarna kommit fram till att de kanske inte hittat något unikt

– Kan det inte vara tvärtom? De går med strömmen? säger Norrhem retoriskt och förklarar att 1600- och 1700-talets kvinnor faktiskt naturligt engagerade sig i politik och ekonomi.

Hur många gånger har jag inte hört att kvinnorna bara kunde få makt om maken dog och de inte gifte om sig? Norrhem pekar på att kvinnornas makt före makens död är svår att bevisa. Men när Carl Piper köper Ängsö slott så kan han inte ha köpt Ängsö slott. Han är nämligen försvunnen och tillfångatagen i Ryssland och har ingen som helst möjlighet att delta i några affärstransaktioner i Sverige. Det är Christina Piper som förhandlar och köper slottet – fast i makens namn.

Egentligen är allt logiskt. När männen går i krig måste någon ta hand om familj och egendomar. Några förmyndare för kvinnorna finns inte i sikte. Carl Piper har gett sin hustru behövliga tillstånd för att agera i hans namn. Så gjorde antagligen många. Oavsett infinner sig det patriarkala samhället i slutet på 1700-talet och blir kvar tills detta bryts bit för bit i början på 1900-talet.

I år är det 300 år sedan Christina Piper flyttade till Skåne. Efter makens död 1716 kände hon sig obekväm med att bo kvar i Stockholm. Agget mot familjen låg kvar. Hon och dottern Sofia bosatte sig 1720 på Krageholm slott, som Carl Piper (eller snarare Christina Piper) köpt 1704.

Affärsverksamheten utökades. Redan 1715 hade Christina Piper börjat investera i Alunbruket i Andrarum och efter ett tag blir hon majoritetsägare och ordnade till så affärerna tog fart. Att redogöra för Christina Piper affärer kräver en hel bok, eller flera. Hon blev en av Nordens största näringsidkare.

Christina Piper byggde fem slott i Skåne, varav Det Nya Huset i Andrarum är det mest berömda. Det stod klart 1741. Namnet Christinehof fick det först efter hennes död. Hon lät också uppföra Björnstorps slott, som stod klart 1752.

Hon bodde aldrig på Christinehof. Det blev endast ett övernattningsställe och representationsbostad. Var det lukten från bruket som fick henne att tveka? Eller var slottet helt enkelt för litet för grevinnans smak?

Christina Piper var uppenbarligen en karaktärsfull och dominant person. På Christinehof hittade vi följande citat från henne från 1751, året innan hon avled:

… jag har själv lärt att känna världen; heder och anseende har mig aldrig trutit och igenom den Högstes välsignelse, är ansenlig egendom förvärvad, som dock aldrig hänt, om jag rättat mig efter andras levnadssätt, eller förnöjt mina dagar med sällskap och tidsfördriv..