Länge trodde jag att min farmor, Jenny Sofia Karlsdotter, född 15 mars 1895 på Lockarör i Vederslöv, hade fött åtta barn. Sedan jag tog upp min släktforskning igen för några år sedan har jag gjort nya fynd. Digitaliserade arkiv och släktforskarprogram samt inte minst möjligheter att hålla flera dokument öppna samtidigt har gjort det lättare att analysera och komplettera tidigare forskning.

Min pappa Rune Andersson tyckte om att gå på kyrkogården i Vederslöv och peka ut vem den ena eller andra hade varit. Astrid dog i spanskan, har jag fått höra ända sedan jag var barn.

Astrid Berta Maria Andersson hade varit pappas faster och han hade aldrig träffat henne, för hon dog elva år före han föddes. Men pappas föräldrar, min farfar Karl Emil Andersson och min farmor Jenny Karlsdotter kände henne väl. I samband med att farmor och farfar gifte sig 1917 bildade de familj på Östanstorp Norregård där Astrid också bodde. Min farfar hade tagit över gården efter att hans far Anders Gustaf Magnusson avled 1917.

Det var av nyfikenhet som jag tittade i Vederslövs dödbok för åren då spanskan härjade. Jag undrade om den angavs som dödsorsak. Eller om man vid den här tiden hittade på något annat man trodde att det var.

Men nej, vid den här tiden var man säker. Sökningar i digitala tidningsarkiv visar att tidningarna kallade sjukdomen för sitt rätta namn redan innan den kom till Sverige. Och vid Astrids dödsorsak står det ett prydligt ”sp. sjukan”. Hon dog den 22 februari 1919.

Det var då jag såg det. På raden ovanför står att ett annat barn dog i familjen bara två dagar tidigare. ”Hem.eg. Karl Emil Anderssons i Östanstorp Norreg. odöpta gossebarn”, står det. Han hade fötts den 19 januari och dött dagen efter. Det verkar som om prästen (av förklarliga skäl) hade hållit sig undan så att barnet inte blev döpt.

Tanken slår mig. Kan farmor ha haft spanskan? Det är inte möjligt att bevisa eller motbevisa i dag, men det är väldigt troligt. När jag söker på information om sjukdomen framkommer att gravida var särskilt utsatta. Farmor hade dessutom vid 23 års ålder tillhört den stora riskgruppen 20-40 år. De som var äldre hade visst skydd från en annan H1N1 som härjat tjugo år tidigare.

Det hör också till att min pappas familj i många generationer hade haft det ganska gott ställt. Undernäring och alltför trångbott tror jag inte på i den här familjen. När spanskan kom in på Östanstorp Norregård bodde där fyra vuxna och tre barn. Bara tre var den stora riskgruppen och de dog inte.

53-åriga Ida Christina Magnusson hade alltså troligen redan visst skydd mot den nya sjukdomen. Hennes son Karl Emil, 27, med hustru Jenny Sofia, 23, samt dottern Elvira, 21, var statistiskt sett de mest utsatta. I synnerhet min farmor som var gravid. Vidare bodde i huset Karl Emils syskon Astrid, 15, och Helga, 13. Karl Emils och Jennys son Fritz var knappt ett år gammal.

De som dog var ett nyfött barn och en 15-årig flicka. En uppgavs ha dött i spanskan. Det odöpta gossebarnet hävdades ha medfödd svaghet.

Herren Gud till sig hemkallat
min älskade dotter
Astrid Berta Maria
som efter en kort sjukdom afled i sitt hem torsdagen den
23 Januari kl. 2,30 f. m.
i en ålder af 15 år, 7 månader,
djupt sörjd och i tacksamt minne bevarad af mig, syskon,
svägerska släktingar och vänner ha vi den
sorgliga plikten tillkännagiva
Östanstorp, Vederslöf den 23 Januari 1919
Ida Kristina Magnusson
Syskonen
Sv. Ps 345, v 4

Sorgebrevet berättar inte bara att sjukdomsförloppet varit kort. Den gamla psalmbokens psalm 345 vers 4 förklarar också vad som hade hänt i familjen. Vers 345 var vanlig vid ett barns död, men just vers 4 är speciell i sitt budskap:

Mot sorgefulla är du god
och väl bekant med smärtan
Du offrade ditt eget blod
Att trösta människors hjärtan
Den lidande du drar till dig
Och jag välsigna vill den stig
Som mig till dig kan föra

Det står nu klart att flera i familjen hade spanska sjukan och att Astrid var den som vårdade dem. Valet av vers är ett erkännande av mammans, syskonens och svägerskans tacksamhetsskuld till Astrid som fick betala med sitt liv för att de andra som var sjuka skulle leva.

Åh, jag önskar att pappa var i livet. Jag skulle vilja fråga honom varför han alltid nämnde det där om spanskan som Astrid hade haft. Det känns som om det var ett samtal som borde fortsatt. Det var något med sättet pappa berättade det på som jag fattar nu var något mer att berätta.

Astrids död måste ha skapat ett sår i familjen. Det är tänkvärda tankar i dag under den pandemi vi lever under.

Tillägg 4 maj 2020: Jag har fått kommentarer om texten. Många blir berörda, men någon har tyckt att psalmen inte var speciellt utpekande mot spanskan.

Jag hade kunnat skriva mycket längre. Jag har sett andra sorgebrev i familjen och tycker detta sticker ut därför att så många personer nämns, inklusive svägerskan. Och så var det ju den korta sjukdomen och psalmen.

Jag har nu tittat på hur många som dog i spanskan i Vederslövs församling. Det är faktiskt inte många. De är fyra stycken och dör inom två månader. Två av dem är mina släktingar.

Först ut är farmors halvsysters son på Lockarör. Klas Sixten Sjö var soldat och blev 17 år. Han dog den 24 december 1918. Sedan dog skollärarinnan i Odenslanda den 17 januari 1919. Båda vårdades på Växjö lasarett. 

Sen kom spanskan till farmors familj och tar 15-åriga Astrid den 22 januari. Det står en kort tids sjukdom i sorgebrevet och jag noterar att Astrid dör en månad efter svägerskans systerson, så spanskan bör ha härjat i byn ett tag.

Den 26 januari dör en hus(ar?) i Villtofta.

Av fyra döda är två min släkt där min farmor är nyckelkopplingen. Geografiskt är skollärarinnans bostad i mitten. 

En teori är att smittan kom med det militära och en annan att farmor drog in smittan på Östanstorp. Hon var säkert och hälsade på sin mamma på Lockarör ibland och träffade nog Klas Sixten. Barnet som dör i späd ålder får sin förklaring. I alla fall i min värld.

En annan kandidat till att ha spridit smittan är Elvira, som var 21 och som skulle komma att driva Järnvägshotellet i Alvesta. Hon började som ung med att vara ute och servera. I vilken ålder vet jag dock inte.