Den danske journalisten Jesper Clemmensen hörde nyligen av sig. Han hade hittat en artikel från sommaren 1949 i det danska pressenarkivet. ”Østzone-Familiens dramatiske Flugt til Møn! – Bort fra de utaalelige Tilstande i Hjemlandet” löd rubriken i Holstebro Dagblad. Rörde det sig om min familj?

Tårarna rann. Självklart handlade det om min morfar Wilhelm Breitners och hans familjs flykt i en liten roddbåt över Östersjön den 3-5 juli 1949. Det hade varit ett under att de kom fram. De hade flytt från ett land som inte längre fanns. I samband med att andra världskrigets slut våren 1945 upphörde Tyskland att existera. Familjen hade haft otur då hemstaden Bützow, tre mil sydsydväst om Rostock, hamnat i den värsta ockupationszonen av dem alla – den sovjetiska.

Via tidningsarkiv har jag hittat korta TT-referat om familjens flykt från sovjetiska zonen av Tyskland, en mellanlandning i Haarbølle och ankomsten till sandstranden vid Falsterbohus vid lunchtid den 5 juli. Jesper Clemmensen hade nu hittat vad TT byggde sina notiser på.

Det som skilde de skånska referaten åt var i stort sett bara rubrikerna. Själv reagerade jag över små saker. Att morfars lilla båt med motor kallades racerbåt. Att familjen påstods vara från Posen. Två dagars rapportering hade klippts ihop – först morfar och hans familjs ankomst till Møn och sedan ankomsten till Falsterbohus dagen efter.

Jag har haft som mål att leta i danska arkiv. Nu fick jag hjälp. Jesper Clemmensen visade mig en artikel, som uppenbarligen är det TT bygger sina rewrites på. Här finns samma felaktighet om Posen. Det bästa är ett vittnesmål från en tullkontrollör, som berättar att min morfar blev skräckslagen då han ombads visa sitt pass. Morfar var säker på att de skulle sända honom tillbaka för han hade inget pass, bara identitetshandlingar som körkort.

Hotet att bli tillbakaskickad känner vi till.

”og skulde noget saadant ske saa vilde jag hellre slaa hele min Familie ihjel og begaa Selvmord. Ingen kan leve dernede under ansteændige Forhold, hvis de ikke er Medlemmer af det kommunistiske Parti”, står det i artikeln.

I vår version skulle morfar skjuta dem. Enligt familjelegenden hade han ett vapen med sig i båten. Det kanske han hade, men i så fall sa han nog inget om det till danskarna.

Tullkontrollören måste agera korrekt. Han behåller familjens identitetshandlingar. Frågan om morfar var spion kom upp.

”Men senere blev jeg dog temmelig klar over, at Historien var riktig nok. Ingen tager over Vandet i en Baad af den Kaliber for deras Fornøjelses Skyld og næppe heller for Spionage – og saa med Kone och Børn,” citeras tullkontrollören.

Tjänstemannen beskriver familjens båt som närmast en jolle. Den hade bara en övertäckning i förstäven som man ”knappt kunde sticka in benen i”. Om vädret inte hade varit lugnt hade turen kostat dem livet. Orsaken till att de gick in i Møn känner jag till. De saknade bensin, mat och vatten. Att familjen i princip bara hade med sig kläderna de hade på sig kände jag också till. Morfar hade en mängd dokument också som är en grund för att pussla ihop släktforskningen.

Danska rikspolisen kontrollerade om morfar var efterlyst för något brott och när det visade sig att så inte var fallet kallades marinen in. En patrullbåt tog familjen på släp. Enligt mamma fick mormor och morfar sitta i båten medan barnen var i patrullbåten, som egentligen skulle köra dem till internationellt vatten. Danskarna var dock snälla och skjutsade dem till svensk territorialgräns. Barnen fick hoppa i båten och så lämnades familjen åt sitt öde att själva ta sig till Sverige. 

Bensinmotorn fungerade inte så de fick ro. Mat och vatten hade familjen fått av byborna i Haarbølle. Det tog en hel natt och en halv dag att komma fram. När de närmade sig land började vågorna gå höga. Morfar och min äldste morbror fick ro med var sin åra medan min femtonåriga mamma skötte rodret. Det gick nog inte så bra, för morfar skrek åt henne hela tiden.

För mig som släktforskare är den danska tullkontrollörens vittnesskildring guld värd. Däremot blandas fakta med fel i texten. Troligen beror detta på språkförbistring och andrahandsberättelser.

Morfar påstås vara 44 och ha en tre år yngre fru och sex barn i skolpliktig ålder. I verkligheten var han 40, mormor 43 och alla var i skolpliktig ålder utom äldste brodern, som var nitton.

Att familjen felaktigt beskrivs vara från Posen har jag sett i svenska notiser, och ursprunget kommer från den danska rapporteringen. Här har det nog varit svårt för nordborna att förstå tysk historiegeografi. Morfar var alltså född 1908 i Babin i Strzalkowo i Posen, nuvarande Polen, och han hade sedan som barn rört sig mellan Posen och Kongresspolen då fadern var vandrande korgmakare. Vid första världskrigets utbrott hade mamman flytt med honom och ett syskon till Güstrow. Från 1915 hade morfar alltså bott i Mecklenburg, vilket är varifrån familjen flytt över trettio år senare. 

I den danska notisen står att familjen sent på kvällen kom fram till Falsterbo. Rätt är att de kom klockan 12 den 5 juli 1949. De svenska tidningarna rapporterar att det var många på stranden som badade och att det var högsommarvärme. Danskarnas rapportering om att de kom fram på kvällen är nog ett missförstånd. Efter förhör av morfar, mormor och den 19-årige brodern på plats på Falsterbohus, medan resten av barnen var instängda i en bastu, åkte alla till Landskrona i taxi. Det var alltså på kvällen de anlände till Landskrona, inte till Falsterbohus.

I den danska artikeln står att morfar ville till Australien. På ett annat ställe att han ville stanna i Danmark, men blev rekommenderad att dra vidare till Sverige. Inget av detta stämmer. 

Det jag vet via svenska förhör och utredningar, samt inte minst familjeberättelsen, är att morfar redan 1946 vände sig till kanadensiska konsulatet i Karlsruhe för visum till Kanada, men där fick han nej då familjen bodde i sovjetiska zonen. 1948 gjorde han nya försök och fick nej igen. Det var till Kanada morfar hade siktet med ett avstamp från Sverige.

Det blev inget med Kanada. När familjen kom fram till Sverige var alla, enligt min mamma, så trötta på att fly så de orkade faktiskt inte mer. Morfar fick kort och gott ge sig. Familjen Breitner blev kvar i Sverige. 

Jesper Clemmensen gav 2012 ut boken Flugtrute Østersøen (Gyldendal), som bygger på flera års forskning i Stasiarkivet. Det vi i Väst såg som flyktingar såg SED-diktaturen som grovt kriminella. Nitiskt kartlade Stasi alla medborgare som begått brottet olaglig gränsövergång eller försök till olaglig gränsövergång enligt DDR:s strafflagstiftning. Flyktvägen kartlades nitiskt inpå minsta stig. Farkoster, flytetyg och lik dokumenterades, det senare för att visa för gränsvakter så att de skulle veta hur ”de kriminella” såg ut. 

Jesper Clemmensens bok gav mig chockerande insikter. I princip alla flyktförsök över Östersjön före midsommar slutade med döden. Jag visste att morfar och hans familj haft tur med vädret för sin två dygn långa flykt, men att det var så stor skillnad mellan liv och död på bara någon eller några veckor hade jag inte förstått.

Jesper Clemmensen jobbar i dag tillsammans med Rostocks universitet för att kartlägga flykten över Östersjön mellan åren 1945 och 1989. Flyktingberättelserna för perioden 1945-1961 är knivigare att få gram.

Jag har överlåtit åt Jesper Clemmensen och Rostocks universitet att gå vidare med uppgifter kring min familj i de forna DDR-arkiven då jag tror det kan ge klart högre utdelning kunskapsmässigt än att själv som privatperson ska ge mig på den forna diktaturens arkiv. Har du ett flyktingfall som du vill få belyst? Hör gärna av dig i så fall så ska jag förmedla kontakten till Jesper Clemmensen.