Det tog tolv år och två Europaresor att få fram Otto Puraths krigshistoria. Min mammas morfar, som stupade i Flandern i första världskriget. Två gånger begravdes han. Första gången i Belgien. Andra gången i Frankrike. 106 år och 54 dagar efter hans död fick han en blomma på sin grav på tyska krigskyrkogården i Saint-Laurent-Blangy utanför franska Arras. Där och då, den 17 juni 2022, insåg jag att det troligen var första gången Otto Purath fick besök vid sin grav.

Så vitt jag vet har ingen av min mormor Hennis barn, barnbarn och barnbarns barn besökt hans grav. Det var ju inte förrän 2019 vi fick veta var han låg och det har varit en pandemi emellan. Hennis två syskon, som fick barn, hamnade på fel sida järnridån efter andra världskriget och kan knappast ha stuckit till Frankrike förrän efter DDR:s fall. Något intresse för släkthistoria har jag inte märkt av i mina försök till kontakt.

För några dagar sedan fäste jag en vallmoblomma i keramik på det kors Otto Purath delar med Robert Zander, som stupade samma dag. På baksidan av korset fanns ytterligare två namn. Tätt packade ligger soldaterna på kyrkogården utanför Saint-Laurent-Blangy. 31 939 gravar. Kan man ens förstå en sådan siffra? Korsen står tätt, tätt i prydligt böljande rader.

De brittiska krigskyrkogårdarna har rabatter med blommor och välklippt gräs. De tyska kyrkogårdarna består bara av mängder av enkla kors och en stor gräsmatta. Inte en blomma stod att finna. Bara Otto Puraths vallmoblomma i keramik. Jag hoppas den får vara kvar ett bra tag.

Jag satt en stund på min kofta och tänkte på Otto Purath och hans familj. Han vilar under en ek och vinden leker med grenarna så hans kors både får sol och skugga. Av nio födda barn hemma i Bützow var fem i livet när han dog.

Den yngsta Annie, som min mamma är döpt efter, var bara sex månader gammal när hennes pappa tvingades ut i kriget. Jag skriver tvingades, för jag kan inte tro att en 38-årig fembarnsfar frivilligt ger sig ut i detta vansinne.

Ungefär två veckor hann han med vid fronten. Detta var vad jag och min kusin Ann-Therese visste när sökandet började år 2010. Det var då vi besökte Bützow och på en minnestavla i kyrkan hittade Otto Puraths dödsdatum. Han dog den 24 april 1916. Förkortningen Lstm betyder Landssturmmann.

Otto Purath var en gammal man för att vara soldat under första världskriget. Jag har vandrat vid åtskilliga kyrkogårdar i Flandern och soldater över 30 år var sällsynt. Den som var med i landsstormen kunde vara i Otto Puraths ålder.

Fick han lida? Eller kom döden snabbt och skonsamt? Det får jag aldrig veta. Det har känts absurt att han begravdes två gånger. Under sommarens semesterresa kunde troligen de sista möjliga delarna av pusslet kring Otto Purath läggas.

På In Flandern Fields museum i den vackra byggnaden Lakenhalle i Ypres fick jag veta att alla familjer efter kriget erbjöds att få hemfraktat kropparna för begravning i hemlandet. Uppenbarligen var det många som valde att inte göra detta. Antagligen fick man bekosta det själv och alla hade inte råd.

Istället för att ha många små kyrkogårdar att sköta skapades stora tyska krigskyrkogårdar. Fem-sex år efter att Otto Purath och Robert Zander begravts någonstans i eller kring Mesen i Belgien grävdes de upp och fraktades 7-8 mil söderut till Frankrike där de grävdes ner tillsammans igen.

Hur mycket finns kvar av en soldats kropp efter fem-sex år vid första världskrigets västfront? Efter invasionen av Belgien 1914 grävde arméerna snabbt ner sig i skyttegravar. Gränserna var relativt statiska, men flyttade sig några hundra meter hit eller dit. Kom hela Otto Purath med till Frankrike eller blev delar av honom kvar i Belgien?

Klart jag har undrat, men efter en vandring på kyrkogården i Saint-Laurent-Blangy blev jag ganska klar över att de nog fick med sig det mesta av min anfader. Av 31 939 gravar ligger nämligen 24 870 soldater i en massgrav, varav 12 040 är okända.

Den här dagen i juni 2022 träffade vi en tysk familj. Mannen i familjen var väldigt berörd då han äntligen hade hittat sin morfars grav. Hans anfader låg i massgraven. Min låg i en delad grav med en annan soldat. Den tyske mannens morfar måste ha sprängts i bitar medan Otto Puraths kista var hel. Hans grav delas med Robert Zander, som jag inte vet mycket om. I graven bredvid ligger en annan Zander, Richard Zander, som också dog den 24 april 1916. Kan det handla om bröder? Kanske kan jag via dem få veta mer?

Jag och min kusin visste att Otto Purath kom från en glasbrukssläkt. Han var född i Satow Hütte vid Malchow i Mecklenburg den 21 juli 1877. Fadern var okänd. För tio-tjugo år sedan kunde vi hitta släktträd och annan information via nätet, men det var svårt att kontrollera uppgifterna. Informationsmängden var inte som den är i dag.

Resandet blev en nödvändighet för att nå klarhet. 2010 i och med besöket i kyrkan i Bützow fick vi fick dödsdatumet, som jag fyllde i på mitt träd på Ancestry. Han var på väg att fylla 39 år när han dog den 24 april 1916.

Åtta år efter besöket i Bützow tipsade Ancestry via mitt worldwide-abonnemang att Otto Purath fanns med på en förlustlista. Han hade tillhört 45:e reservdivisionen som stridit vid belgiska Iepr (Ypres). Han hade varit placerad i 12:e kompaniet i reservinfanteriregemente nr 212. Det stod visserligen felaktigt att han var född i Sator Hütte, när rätt ska vara Satow Hütte. Sådana små fel är vi släktforskare vana vid. Vi får göra kreativa sökningar för att hitta våra anfäder.

Förlustlistan visar att Richard och Robert Zander, som Otto Purath vilar jämte, tillhörde samma kompani.

Jag lade upp information om fyndet av Otto Purath på Facebook och blev genast tipsad av en vän om att slå på Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge, som administrerar över 830 krigskyrkogårdar i 46 länder med över 2,8 miljoner gravar. Jag testade Volksbunds databas och fick upp två Purath. Otto Purath hade stupat nördl. Messines. Först var detta förvirrande, då hans grav låg i Frankrike. Kartappar pekade både hit och dit, men nu kan jag tvinga fram det rätta. Messines är det franska namnet och Mesen det flamländska. 

Jag kontaktade Volksbund, som utan kostnad gjorde en enorm insats och grävde fram allt de kunde hitta. Tyvärr var det stora arkivet i Berlin sönderbombat under andra världskriget, men lite klokare blev jag med hjälp av dem, via eget forskande och i synnerhet genom resan till Belgien och Frankrike.

Området där Otto Purath dog är känt för många slag men han dog varken i slaget om Messines 1917 eller i något av de fem slagen om Ypres 1914, 1915, 1917 och 1918. På torget i Mesen hittade vi gratisutställningen Toeristisch infopunkt Mesen på turistbyrån (Markt 1, öppet dagligen) där jag fick veta att Otto Purath i april 1916 hade anlänt till ett frontavsnitt som uppfattades som ganska lugnt. Tyskland hade tagit Mesen i november 1914 och kom att behålla staden i tre år. Vad Otto Purath inte kan ha vetat var att han befanns sig i lugnet före stormen. Under de tyska soldaternas fötter började det hända saker.

Efter ett drygt år med skyttegravskrig hade britterna i mars 1916 börjat gräva tolv djupa tunnlar under den döda zonen vid Mesen. Målet var att ta sig in under tyska frontlinjen och starta ett anfallskrig med chockverkan. Totalt grävdes sex kilometer långa tunnlar som kunde ligga så djupt som fyrtio meter under marken. 24 minor som vägde över 400 000 kilo tillsammans placerades i tunnlarna. En minering avslöjades och oskadliggjordes av tyskarna.

På morgonen den 7 juni 1917 exploderade nitton av minorna som inledningen av slaget om Messines. Det blev världshistoriens hittills största smäll, som hördes och kändes ända borta i London och Paris. Femton kilometer därifrån i Lille sprang tyska soldater panikslagna på gatorna. I Mesen begravdes tusentals soldater levande i den enorma explosionen. Den stora massgraven i Saint-Laurent-Blangy med 24 870 soldater, varav 12 040 okända, får delvis sin förklaring. Många av dem måste ha dött under slaget om Messines 1917.

Direkt efter explosionerna stormade mellan 80 000 och 100 000 brittiska, australiensiska, irländska och nya zeeländska soldater i en 15 kilometer bred front mot tyskarna. Slaget om Messines skulle bli britternas första stora seger i detta världskrig. Det här var alltså vad min mammas morfar Otto Purath slapp vara med om.

Vad hände då med de kvarvarande mineringarna i Mesen? En exploderade 1955 och dödade en ko. De tre andra ligger kvar i tunnlarna. Kanske passerade vi direkt över dem medan vi besökte olika platser. Jag insåg att vi aldrig skulle kunna få veta exakt var Otto Purath hade dött, eller hur han dog. Det närmaste jag kunde komma var en filmsekvens på museet Plugstreet 14-18 i Ploegsteert som visade att tyskarna hade området norr och öster om Wytschaete (Wijtjate), som ligger norr om Mesen. Någonstans här förlorade Otto Purath alltså sitt liv. Var han låg begravd i fem-sex år kan endast bli en gissningstävlan.

På något sätt smyger sig ofta Hitler och Churchill in på våra resor. Så även här. Målet för vår resa hade varit att följa Otto Puraths sista färd före och efter hans död. Nu visade det sig att Hitler och Churchill föregick Otto Purath i Flandern. Under en kort tid från december 1914 till februari 1915 var Hitler posterad vid Beethlem Farm strax söder om Mesen. Ungefär samtidigt var Churchill placerade vid Ploegsteert, bara en kort bit därifrån.

Hitler var kurir och skottskadats i axeln i närheten av Comines. Han vårdades en tid av nunnor i Mesen. Rimligen var det inte så illa med skadan för han lyckades måla av kyrkan i Mesen i december 1914 innan han for vidare i historien. Under ockupationen av Belgien under andra världskriget återvände han två gånger till Mesen och såg personligen till att nunnorna i Mesen alltid hade tillräckligt med mat. 

Min mammas morfar Otto Purath lär aldrig ha träffat Hitler då min anfader anlände först våren 1916 till Mesen. Otto Purath kan aldrig ha sett Ypres, för staden hölls bara en kort tid av tyskarna 1914. Troligen transporterades han till Gent med tåg för vidare transport mot fronten.

Otto Purath fick högst troligen se staden Mesen, eller det som var kvar av staden 1916. Hitlers akvarell visar troligen vad Otto Purath faktiskt fick se av Mesen. Staden blev hårt sargad 1914 och från de allierades invasionen 1917 och framåt smulades Mesen sönder och samman. När kriget var slut hade arméerna förintat staden fullständigt. Ingenting fanns kvar.

Jag är tacksam över att ha fått fram så mycket som jag har och tror att jag har kommit till vägs ände. Må Otto Purath vila i frid. Jag tror det var bra att han fick så kort tid vid fronten.