Min mamma Ursula är född i en järnvägsvagn i Bützow den 18 juni 1934. Även ett okänt antal syskon föddes i samma vagn. Orsaken till att det blev just där, på ett stickspår i Bützow, har inte varit helt lätt att reda ut, men i och med sommarens resa till Mecklenburg trillade polletterna ner.

Det är dyrt att få ut dokument i Tyskland. För tio år sedan fick vi betala 10 Euro per ärende. Jag noterar att alla i släkten inte förstår min förtjusning i att få fram mängder av papper på födslar, vigslar och dödsfall, även på de som inte är direkta anfäder. Varför i hela fridens namn ska jag betala för inte bara moster Annies födelsebevis utan även hennes vigseldokument? Morbror Gerhards födelseattest? Svaret är att det är just via sådana här sidospår detektiven kan hitta sina bevis!

Slutsatsen efter sommarens insats är: Det var Ottos jobb och Annies TBC som är orsaken till att mamma och syskon är födda i en järnvägsvagn.

Hur länge familjen bodde där är gåtan jag velat lösa. Jag estimerar till cirka fem år. Mamma född 1934 har minnen av att det var två vagnar och att ingen annan bodde granne med dem. Det finns också andra bevis för att ringa in hur det egentligen förhöll sig med ”tågockupanterna”. Eller ja, var de tågockupanter? 

Min mormor Henni Purath och morfar Wilhelm Breitner hade det inte lätt. Henni hade redan fött minst ett oäkta barn när hon träffade Wille. Hon skulle få tolv barn allt som allt. Bara två av dem, tvillingar som dog med en gång 1943, föddes inom äktenskapet.

Sambo i 30-talets Tyskland? Det låter helt otroligt. Flera barn vittnar om vad som hänt. Henni och Wille kunde inte, fick inte eller vågade inte gifta sig.

Wille hade vuxit upp på barnhem och kunde inte bevisa sin identitet. För att gifta sig måste man kunna det, inklusive visa att man är ogift och inte tänker begå bigami. När Hitler kom till makten blev det ännu mer besvärligt. Året innan mamma föddes, 1933, infördes den så kallade arierparagrafen. Den innebar att mormor bara fick gifta sig med en som enligt den tidens mått ansågs renrasig. Problemet var att Willes härkomst var synnerligen diffus. Mamman var död. Pappan försvunnen. Dessutom hävdade han att han var från Poznantrakten, vilket krasst kunde innebära att han även med födelsebevis kunde nekas att gifta sig med Henni. Polacker stod inte högt i kurs hos naziregimen. 

Jag har trott att Wille och Henni var någon slags järnvägsockupanter, för bo i järnvägsvagnar var väl inget normalt? Bützows stadsledning ogillade dessutom deras samboskap på stickspåret.

I ett brev daterat den 1 november 1934 får Wilhelm Breitner ”än en gång” en påminnelse från Der Rat der Stadt Bützow, som informerar om att polismyndigheten inte kan acceptera fröken Puraths ”wilder Ehe”. Han har fyra veckor på sig att inlämna bevis på att äktenskap har ingåtts, eller så måste han lämna Henni. 

Brevet är adresserat till Wilhelm Breitner i Eisenbahnwagen på Bahnhofstrasse i Bützow. Det har gått drygt fyra månader sedan mamma föddes. Drygt fyra månader sedan en barnmorska inför myndigheterna intygar att hon förlöst Henni i en järnvägsvagn i Bützow. I november har ett andra krav skickats till Wilhelm Breitner om att gifta sig eller lämna Henni. Mycket talar alltså för att familjen bott i järnvägsvagnen en kortare tid och att inflyttning skett våren eller sommaren 1934. Men varför flyttade de dit? Och hur länge bodde de där? 

Mamma minns att socialen ofta besökte dem och att det var väldigt jobbigt. Både hon och hennes bror Gerhard har vittnat om att de blev retade i skolan. ”Pury” kallades de. Att Wille hittade sin identitet 1942 efter tio års letande blev en befrielse. Barnen fick byta namn till Breitner och mobbingen i skolan upphörde. 

Enligt mamma hade de två järnvägsvagnar. Men hon minns också att inga andra bodde i järnvägsvagnar. Det var bara de på stickspåret.

Den första nyckeln till varför det blev som det blev handlar om mormors bror Otto. När Wille 1942 äntligen hittade sitt födelsedokument i dagens Polen kunde han gifta sig med Henni. Vid vigseln i Bützow den 8 september 1942 var Hennis bröder Otto och Hermann bröllopsvittnen. Hermann var 32 år och montör. Det ser ut som om han är traktormontör (kanske i Tarnow?). Den 34-åriga Otto står som Reichsbahnarbeiter. Båda bor på 2. Wallstrasse 12. För en släktforskare är denna information dubbelbingo!

Otto Purath jobbar alltså på Deutsche Reichsbahn, DR, det vill säga den tyska statsjärnvägen. Därmed är det fullständigt omöjligt att tro att Henni och Wille var järnvägsockupanter. Detta hade nämligen ställt till med problem för Otto på hans jobb. Jag tänker alltså om. Det rådde bostadsbrist. Via kontakter på DR fixar Henni och Wille en lösning. 

Det andra bingot handlar om bostadsadressen. Två vuxna män över 30 år bor hemma hos mamman, Frieda Dora Johanna Purath född Warnick, som varit änka sedan maken stupade 1916. Huset på 2. Wallstrasse 12 finns kvar än i dag, men har troligen fått påbyggd andravåning. Hur många trängde egentligen ihop sig i det lilla huset? Om 30-åriga bröder bodde hemma hos mamma gjorde nog Henni det också innan hon bildade familj.  

Sommarens tur till Bützow ledde till att jag kollade morbror Gerhard född 24 december 1929. Mina aningar besannas. Henni blev förlöst på 2. Wallstrasse 12. Henni hade redan den oäkta sonen Heinz, vars födelsebevis vi fortfarande saknar och som vi inte vet hur gammal han var.  Det blir sex familjemedlemmar i det pyttiga huset, sju om Wille bor där också. Henni föder två barn 1928 och 1933 som dör som bebisar. Man kan milt säga att det nog är ganska trångt på 2. Wallstrasse 12. 

Sedan kollar jag ytterligare en person. Mammas moster Annie, som hon är döpt efter. Det jag visste var att Annie hade TBC och att hon på sanatorium träffat en man som hon gifte sig med. Mamma har sagt att hennes man senare sa att han aldrig gift sig med henne om han vetat att hon var så sjuk. 

Dokumenten jag fick ut från arkiven nu i sommar visar att jag får revidera berättelsen. Jag har trott att Annie dog 1939/40. Så var det inte alls. 

Annie var född den 30 september 1915 som Anna Wilhelmina Maria Purath, men kom alltså att kallas Annie av alla. Hon var därmed 18 år gammal när min mamma föddes i en järnvägsvagn. På grund av åldern utgår jag utgår från att även hon bodde på 2. Wallstrasse 12 vid denna tidpunkt, om hon inte redan bodde på sanatorium. 

Det jag nu vet är att hon den 1 februari 1941 gifte sig i Bützow med Franz Emil Foth. Intygar gör Wilhelm Breitner på Rostocker Tor 21 a och Hermann Purath på 2. Wallstrasse 12. Även Annie som nu är 25 år gammal uppges ha bostadsadressen 2. Wallstrasse 12 i Bützow medan hennes 24-årige make bor i Hammer, kreis Ueckermünde.

Annie drog sitt sista andetag drygt tre år senare, den 12 maj 1944. Klockan var kvart över fem på morgonen och det hände i hennes bostad på 2. Wallstrasse 12 i Bützow. Sammantaget tror jag att Annie aldrig eller endast möjligen bara kort tid kan ha bott med sin man i Ueckermünde. 

Om jag lägger ihop historien så anar jag att det inte bara är trångboddheten som gör att Henni och Wille flyttar till två järnvägsvagnar på ett stickspår. Jag tror att Annie var sjuk 1934 och att hon vårdades i hemmet på 2. Wallstrasse 12. Mötet med Emil Foth på sanatoriet sker antagligen i övre tonåren eller möjligen senare, alltså från 1934 eller senare. 

Vad man visste om TBC vid den här tiden vet jag inte, men trångboddhet var ett problem. Samtidigt kunde man ligga skavfötters utan att bli smittad, har jag fått förklarat. Vidare är det utan tvekan ett problem att ha småbarn som skriker och vaknar på nätterna om man har en svårt sjuk släkting i samma bostad. 

Således tror jag att det är Annies TBC som gör att staten via Deutsche Reichsbahn erbjöd en alternativ bostad för familjen, trots att den tidens moral sa att de inte alls skulle ha något sådant då de, hujedamej, var ogifta och en kunde inte bevisa huruvida han var så kallat ”renrasig” eller inte. 

Vilket stickspår är mamma född på? Efter att ha besökt järnvägsstationen i Bützow må jag säga att det finns många att välja mellan. Stickspår alltså. 

Hur många barn som föddes i järnvägsvagnarna återstår att luska fram. Dottern Giesela född 14 december 1936 var född där, vilket gör att lillasystern Erika född 1935 också var född i järnvägsvagn.

Den 6 januari 1939 vet jag att Wille bor Rostocker Tor 21 a. I januari 1939 får han ett brev från Der Medlenburgliche Landrat des Kreisses Güstrow som handlar om att fastställa familjenamnet för W Breitner. Brevet är daterat 6 jan 1939. 

Det känns absurt att skriva, men kriget verkar faktiskt göra det till viss del bättre för familjen Breitner-Purath. Som jag förstått det betraktades Henni och Wille som något slags patrask. Mormor var visserligen en duktig tysk kvinna som födde väldigt många barn, men paret var ogifta. Wille var av oklar härkomst, vilket inte bara var ett problem för familjen utan även ett hot.

Det första barnet, som inte var hans, hade någon form av mentalt handikapp. Myndigheterna hävdade att detta mindervärdiga befolkningselement inte fick bo hemma. Stax efter att de hämtat Heinz dog han i lunginflammation. Brevet chockade min mammas föräldrar djupt. Heinz som varit så frisk hade nu hastigt dött.

Naturligtvis var detta en del i Aktion T4. Förövningen till förintelsen. Jag har ej hittat dokument kring Heinz, men händelsen inträffade troligen före krigsutbrottet. Heinz måste ha bott i järnvägsvagnen, troligen blev han hämtad där.

Trots allt detta och samboskapet fick Wille och Henni en ny bostad på Rostocker Tor 21 a 1938 eller 1939. Varför? Enligt min uppfattning behövde Hitler sina järnvägsvagnar då han rustade för krig. Transporterna gick för fullt. Då kan man knappast ha löst folk som bor på stickspår.

Samtidigt tas Wille ut i krigsindustrin. Han får bli chef för skrädderiet på en ammunitionsfabrik utanför Güstrow. Wille, som haft polio som barn och som var handikappad, dög inte till krig men däremot till krigsindustrin. Mamma minns klasskamraternas avund för att hon fick ha sin pappa kvar hemma.

Den intressanta frågan är alltså om sonen Walter, född 25 januari 1938, var född på Rostocker Tor 21 a eller om han var född i en järnvägsvagn. Oavsett får jag det till tre eller möjligen fyra barn födda i järnvägsvagnen. Sedan fick de av praktiska skäl flytta.

Franz Wilhelm Foth överlevde sin TBC. Han gifte om sig den 1 september 1951 i Torgelow. Mer om honom vet jag inte. 

Kanske någon läser detta och kan ge mig mer information?

Vill du släktforska i tyska arkiv? Det är verkligen inte som i Sverige, där man kan mejla och be om att något ska skickas digitalt. Här är det personligt besök som gäller där man framför sina önskemål och så bokas ett möte när man hämtar materialet och går igenom det som tagits fram. Glöm inte att säga till att du vill fotografera originalhandlingen för att få så bra skärpa som möjligt. Standarden är att få papperskopia, som kan ha sämre upplösning.