I dag är det 100 år sedan svärmor föddes. Måndagen den 8 november 1920 såg hon dagens ljus i Sankt Pauli församling i Malmö.

Hennes föräldrar Sture och Hanna Malmqvist gav henne namnen Gunni Ellen Lilian. Vid dopet den 19 december stod Hannas syster Ellen Björklund fadder tillsammans med Maggie Mårtensson på Botildenborg. 

”Ta nu en gång till om du tyckte det var gott,” var en av Gunnis klassiska repliker.

Gunni Malmqvist 18 år gammal.

Jag är tacksam att jag hann träffa henne. Hon var en liten stor kvinna, som tillhörde truga-generationen. Även jag hann bli trugad. 

Gunni var det fjärde och sista barnet som Hanna, född Björklund, gav liv till. I många år trodde vi att paret Malmqvist bara fick tre barn, nämligen Signe (f 1913), Gunnar (f 1916) och Gunni. Men för en tid sedan hittades ett barn till. 1915 födde Hanna ett barn som fick namnet Margit Gunni och som bara levde nio dagar.

Knappt ett år gammal flyttade Gunni med sin familj till Hindby, där hon växte upp. I församlingsboken som slutar 1936 framgår att hon börjar jobba tidigt. Hon står noterad både som lagerbiträde och lagerarbetare. 

Gunni och Sven 1938 på Gullvik.

Under kriget jobbade hon som laboratorieassistent åt en forskare och gick luftförsvarsföreningens kurs i brandtjänst. Fästmannen Svens brev beskriver livet i det militära och om längtan om framtiden då de ska sätta bo.

1941 gifte de sig och fick två barn, först sonen Gunnar i januari 1945 och därefter dottern Ulla 1953. Senare drev Gunni garn- och trikåaffär. Av Svens dagböcker framgår att det städas ofta och grundligt. Just systrarnas renlighet återkommer vi ofta till på släktträffarna. 

Arbetsam och energisk. Förutom luftförsvarskurs kunde Gunni och Sven cykla från Eksjö till Malmö.

Familjen Malmqvist drabbades inte bara av en spädbarnsdöd. Gunnar Malmqvist dog tragiskt i en ubåtsolycka i torrdockan på Kockums år 1943. Hans barn bodde sedan periodvis hos familjen Ekberg. Det var inte den enda släktingens barn som under kortare eller längre tid bodde hos Gunni och Sven. 

”Hemmet var alltid öppet”, minns min man Gunnar. ”Det var många människor som kom och gick. Man tog hand om varandra.”

Garnaffären fanns på Västanväg mittemot Geijerskolan.

Syskonskaran decimerades tidigt till två. Signe dog på 80-talet, men jag känner henne ändå. Var gång kusinerna träffas excellerar de i att komma ihåg flest händelser. 

Gunni och Signe tillhörde skrubba-duktigt-generationen. De tävlade i vem som kunde handdiska i skållhetast vatten. Det gällde ju att få saker och ting riktigt rent. 

Gunni räknar blodkroppar åt en forskare.

En eftermiddag träffade Gunni en japan på en rastplats utanför Hässleholm. Det här var på 1960-talet och cyklande japaner som skulle jorden runt var inte särskilt vanligt. Gunnis dotter kunde engelska och sa att han fick bo hos dem. Hur han hittade till Dekangatan i Malmö begriper ingen, men sent på kvällen dök han upp. 

Japanen erbjöds genast badrummet för att skrubba sig ren. När han var klar rusade Gunni in med putsdukar och mopp. Här skulle städas! Men badrummet var skinande rent. Där fanns inte en puttefnuttfläck. Gunni var djupt imponerad.  

Annat var det med en systerson, som fått jobb på Kockums. När Signe inspekterade sonens nya lägenhet drog hon med fingret över en hylla i kylskåpet. 

”Här e fullt med kalsongeflock å Kockumaskit”, konstaterade Signe.  

Enda bilden på japanen Shohei tillsammans med familjen Ekberg på Dekangatan.

Japanen brevväxlade länge med familjen Ekberg. Här är han i Stockholm.

Gunni var inte bara snygg. Hon blev otroligt solbränd. Gunnar minns att hon alltid fick ha med sig passet sommartid när det bar av till Danmark. För att komma hem var hon tvungen att legitimera sig som svensk. Det har spekulerats av vad den mörka hyn kom ifrån. Vallonblod kanske? Men ack nej, några kontinentala förklaringar i släktträdet har inte kunnat hittas. Vi får leva i ovisshet. 

Gunni och sonen Gunnar på bild ovanpå pianot.

”Gunni skulle alltid hålla sig framme”, myste en av Gunnars kusiner en dag. 

Vi talade om sommaren 1962 när hela Sveriges presskår stod på tå för att lösa Det Stora Mysteriet. Vem var kvinnan Hollywoodregissören Jack Garfein letade efter?

Garfein hade anlänt till Stockholm med sin undersköna hustru Carroll Baker, Baby Doll som suttat på tummen i en Tennessee Williamsfilm. Nu skulle de göra reklam för våldtäktsdramat Something Wild. För journalister berättade Garfein om att han sökte ”Muti” som tagit hand om honom när han kom med de vita bussarna till Malmö. 

Efter tre år i koncentrationsläger vägde den då 14-årige Jakub 24 kilo. I Malmö insåg han att över åttio släktingar var borta. Min mans ingifta faster lärde honom att gå och fick honom att vilja leva igen. Hon blev hans ”Muti”. Jacub var ofta på Värmlandsgatan. När han skickades till ett läger i Småland rymde han till Malmö. En polis skickade tillbaka honom till Älmhult. Han visste ju inte vad ”Muti” hette. Utan att återse ”Muti” for Jacub till USA där han blev Jack och världsberömd. 

År 1962 gick pressen bananas när Jack Garfein visade upp ett tummat fotografi som alltid fanns i hans plånbok. Bilden på ”Muti” och Jacub kablades ut över hela Sverige. Det blev napp. Bland annat DN och Arbetet tog åt sig äran för att ha löst gåtan. Med blixtens hastighet skickade ett reportageteam till Värmlandsgatan där den svårt sjuka ”Muti” intervjuades. Bilder teleprintades till Göteborg, där Garfein och Baby Doll befann sig. Resplanerna ändrades. Hollywood tog kvällståget till Malmö. Garfein och Baby Doll tog in på Kramer i Malmö. 

Gunni fixade snittarna när Hollywood besökte Värmlandsgatan i Malmö 1962. Visst är hon uppklädd till tänderna när hon möter Jack Garfein och den undersköna Baby Doll?

Det fanns bara ett problem. ”Muti” alias Hedvig Ekberg var halvt förlamad. Hennes make nog inte så hushållelig. In kallades svägerskan Gunni, som på nolltid putsade, fejade och tillverkade snittar. Så kom dagen D. Värmlandsgatan belägrades av autografjägare, pressfotografer och journalister.

Min svägerska, som då var åtta år, fick vara med inne i lägenheten. Ytterdörren öppnades en enorm kaskad av fotoblixtar som förblindade.

Gunnis och Hedvigs makar fick agera gate keepers. Det vet jag ty Svenska Dagbladet var minst sagt irriterade och beskrev att ”herrskapet Ekberg låtit avspärra lägenheten” i samförstånd med filmbolagets PR-chef. ”Hr Ekberg” alias Edward Ekberg beskrevs om ”utkastare” i dörren ju fler fotografer, journalister och autografjägare som samlades i trapphuset.

SvD var naturligtvis sura. DN och Arbetet fick jättemånga bilder inifrån lägenhet. Själv hamnade en strålande Gunni på bild i Kvällsposten. Hon var uppklädd till tänderna för att möta Hollywood.

Var fanns min man Gunnar i detta sammanhang? Han var säkert och dök någonstans. Hollywoodregissörer och undersköna skådespelerskor lockade inte vid den här tiden.

Tidningen Arbetet fick med Gunnis man Sven och dotter Ulla på bild. Den senare uppgavs vara förstummad.

Två år senare rekryterades min man till underrättelsetjänsten. Ju hemligare och känsligare jobbet blev desto svårare fick han i sin relation till föräldrarna. 

Gunnar hade flyttat till Göteborg för att klartlägga extremvänsterns kopplingar till Sovjet, men uppdraget resulterade istället till att tongivande personer inom den yttersta vänstern rekommenderade Gunnar in i terroristorganisationen PFLP. Livet blev allt farligare – och umgänget med föräldrarna drogs ner till ett minimum. I synnerhet Gunnis granskande blickar var svåra att komma undan. 

”Gunni hade aldrig gått på att jag var marxist”, konstaterar Gunnar många år senare. 

1973 kom avslöjandet av Gunnar som agent för IB. Gunnar och hans dåvarande hustru flydde hals över huvud utomlands. I samband med avslöjandet skickades överbefälhavaren Stig Synnergren hem till familjen Ekberg för att trygga dem om det som komma skulle.

Även Gunnars handledare Per blev ett stöd för familjen under den tid som gick innan Gunnar kunde återvända hem till Sverige. I november 1973 bekostade svenska staten att Gunni och Sven i hemlighet fick besöka sin son i London.

Gunni fick två barn. Det var nio år mellan dem.

Jag träffade aldrig min svärfar, för han dog redan 1985. Men Gunni hann jag träffa. Då var hon precis på väg in på ett äldreboende på Lorensborg. Det jag träffade var en liten stor kvinna, som gav färg åt sin omgivning. Hennes närminne spelade henne spratt samtidigt som hon var glasklar och hade listor på vad som skulle inhandlas av oss.

Jag glömmer aldrig mötet dagarna före nyår 2005. Vi var på väg till Berlin för att förlova oss i hemlighet. Hon lade sin hand på min arm. Greppet var fast, fastän fingrarna var sneda och värkbrutna. Ett par veckor senare tog hon sitt sista andetag. 

I efterhand pratar vi ibland om mötet före Berlinresan. Gunni var fenomenal på att känna på sig saker. Den där handen sa allt.

Hur sammanfattar man sin mamma?

”Hon var modig”, säger Gunnar. ”Hon gav aldrig upp.”

Martha och Gunni. En vänskap som höll till lives slut.

Gunni Ekberg blev 84 år. Till begravningen kom Gunnis barndomsväninna Martha Nyman. De hade hållit ihop sedan sandlådan. Någonstans i våra gömmor har vi någon veckotidning där väninnorna på ålderns höst intervjuas om sin långvariga vänskap och om deras söta små barn som de fick ungefär samtidigt.

Kära Gunni. Du höll dig alltid framme.

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Har gett ut boken Det hemliga Malmö 2020 (med Gunnar Ekberg) och Om Tango 2001 - om ordlösa samtal om konsten att kramas. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: