Min svägerska Ulla vill veta vad hennes anfäder har dött av. Kanske kommer intresset av att hon jobbar inom vården. Jag har i alla fall berättat att min pappas släkt i Småland oftast dog i slag eller ålderdom. Inga spektakulära dödsfall i sikte. När Ullas släkt flyttade till Lund började de dö på ett latiniserat sätt. Fint ska det vara, skojar vi.

Ofta kommer man ju inte längre än till 1600- eller 1700-talet med sin släkt. Men så har vi ju Ullas och min man Gunnars farfars mor Ingrid, som var född oäkta 1857 i Matteröd. Via släktberättelser och en omfattande dnaanalys har jag bevisat att fadern var baron Claes Edward Barnekow (1809-1878). Plötsligt kan jag på flera grenar komma ända bort före år 1 000.

Dödsorsakerna på medeltiden är mer av det våldsamma och spektakulära slaget. Jag hittar en hel hög med halshuggningar, bland annat vid Stockholms blodbad 1520 då min mans och svägerskas anfader Erik Johansson Vasa avhuvades. Hans son Gustav Eriksson Vasa klarade sig då han inte var i Stockholm vid tillfället.

Vid Stockholms blodbad i november 1520 avhuvades anfadern Erik Johansson Vasa.

En fascinerande gren går via min mans och svägerskans farfars morfars farfars morfar Magnus Gustafsson Stenbocks farmors mor Elisabeth von Braunschweig und Lüneburg (1553-1618). Hon var av ätten Welf och förde in kontinentalt blod till släkten Brahe och via hennes anfäder breder Europas historia ut sig.

Ätten Welf är en uradlig tysk släkt vars förgreningar går in i flera kungahus. Flera Welfare har haft en vit springare i sitt vapen, om jag förstått det rätt av rasen sachsiskt-thüriskt varmblod. Springaren återfinns i Niedersachsens vapen.

Elisabeth von Braunschweig und Lüneburgs mamma var av ätten Reuss zu Weida och på hennes faderslinje hittar vi bara kejserliga fogdar i Weida (Vogt zu Weida). För enkelhetens skull heter alla på faderslinjen Heinrich i tolv generationer, från Heinrich XXIV Reuss zu Weida (1470-1531) till Heinrich I Reuss zu Weida und Gera (1122-1184) som tydligen kallades Probus.

Heinrich I, fogden i Weida och Gera, gick en spektakulär död till mötes vid den stora latrinstörtningen i Erfurt 26 juli 1184 eller Grosse Latrinensturz som den heter på tyska.

Bakgrunden är i alla fall att kung Heinrich, senare kejsare av tysk-romerska riket av tysk nation (HRR), hade kallat till förhandling i Erfurt på grund av en tvist mellan en ärkebiskop och en lantgreve från Thüringen. En mängd adelsmän samlades på andra våningen i ärkebiskopen av Erfurts kanslibyggnad.

Tyvärr var bjälklaget murket och klarade inte tyngden från så många människor. Kung Heinrich, som satt i en alkov, fick plötsligt se en hel folksamling rasa ner genom golvet. Även bottenvåningens plankor gav vika. Där under fanns latringropen.

En del slog ihjäl sig i fallet. Andra drunknade i latringropen. Av ett sextiotal döda ska min mans och svägerskas anfader Heinrich 1, fogde i Weida och Gera, vara en av de som miste livet i kiss och bajs.

Här är en länk till ett radioprogram som beskriver latrinstörtningen. Den har också en rolig bild över latrinstörtningen.

Ätten Reuss vapen.

Jovisst är ni på något släkt med Annifrid Lyngstads avlidne make, prins Ruzzo Reuss von Plauen. Men det är nog väldans avlägset. Er gren är alltså Reuss zu Weida, som dog ut 1531 med er anfader Heinrich XXIV. Ätten Reuss von Plauen existerar alltså fortfarande.

Elisabeth von Braunschweig und Lüneburg har flera blodiga och berömda dödsfall bland anfäderna. På en gren som leder bort till Ullas och Gunnars anfader grundaren av Österrike, Leopold II av ätten Babenberg, hittar jag en sonsons son, Leopold II, som dog år 1095. Hans fru hette Ida och kallas ofta Ida av Österrike. Paret bodde de första åren i Melk, men grundade 1089 ett benedektinerkloster på platsen för borgen i Melk. Stift Melk har flera Babenbergare begravda här.

Efter att Ida blivit änka 1095 stack hon 1101 på korståg till Jerusalem. Hennes sällskap blev dock överfallna i Heraklea i närheten av Konya i dagens Turkiet av sultanen Kilij Arslans soldater. Ida dödades här, troligen omedelbart.

Idas öde har använts i den historiska romanen Beloved pilgrim av Christopher Hawthorne Moss.

Itha eller Ida av Österrike stack på korståg till Jerusalem men överfölls och dödades i dagens Turkiet år 1101. Bilden är från Babenbergarnas stamträd på Klosterneuburg i Wien.

I släktträdet finns också en tragisk kärlekshistoria. Elisabeth von Braunschweig und Lüneburg hade en farfars mormors far som hette Albrecht III av ätten Wittelsbach. Han hade en långvarig kärleksförbindelse med Agnes Bernauer, eventuellt var han också gift med henne. Fadern Ernst von Bayern såg inte med blida ögon på förbindelsen då Agnes Bernauer var av enkel härkomst. Ernst av Bayern passade på medan sonen var ute på jakt. Han lät gripa Agnes Bernauer. Hon anklagades för trolldom och dränktes i Donau vid Straubing den 12 oktober 1435.

Händelsen har gett upphov till folksagor och litterära verk, bland annat Agnes Bernauer av Friedrich Hebbel. Årligen hålls festspel till minne av Agnes Bernuer i Straubing. I St Peter i Straubing finns ett kapell byggt för henne och detta uppges ha byggts av Albrecht II:s pappa för att lugna sonen.

Albrecht III instiftade en mässa för Agnes Bernauer redan i december 1435 i karmeliterklostret i Straubing. Det är oklart om hennes kvarlevor finns i kapellet i St Peter eller om de är i karmeliterklostret. Kärleksparet bodde under sin förbindelse på jaktslottet Blutenburg i västra München.

Er ättlings älskade Agnes Bernauer greps och dömdes för häxeri. Hon dränktes i Donau. Händelsen har gett upphov till litterära verk och årligen hålls festspel i Staubing till hennes ära.

Albrecht III försonades med fadern förvånansvärt snabbt efter Agnes Bernauers avrättning. I november året därpå gifte Albrecht III med Ullas och Gunnars anmmoder Anna von Braunschweig Grubenhagen Einbeck. Av de tio barnen blev alltså en min mans och svägerskas anmoder Elisabeth von Bayern.

I linjen som leder till Österrikes grundare hittar vi också Ludwig II av Bayern, som hade skäl att få namnet “der Strenge” (den stränge).  Under hans livstid 1229-1294 hann han med att avverka tre fruar. Den första hette Maria av Brabant. Ludwig II anklagade henne för otrohet och lät 1256 få henne halshuggen på slottet Mangoldstein. Tydligen var Maria av Brabant helt oskyldig. Påven Alexander IV ordnade så Ludwig dens stränge fick syndernas förlåtelse genom att grunda klostret Fürstenfeld i Bayern.

Fru nummer två Anna von Schlesien-Glogau var för säkerhets skull 10 år när hon gifte sig med Ludvig den stränge. Låg risk för otrohet alltså. Hon fick två barn och dog själv vid 21 års ålder.

Fru nummer tre är anmoder till Gunnar och Ulla. Hon
hette Melchilde von Habsburg och hennes barn för släkten vidare.

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Har gett ut boken Det hemliga Malmö 2020 (med Gunnar Ekberg) och Om Tango 2001 - om ordlösa samtal om konsten att kramas. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien.

One Comment on “Stora latrinstörtningen, halshuggning och häxdöd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: