I går plingade mobilen till. Ett sms som berättade att genealogen Per Anderssons nådiga lunta hade anlänt. Sveriges kungabok med alla ättlingar till Gustav Vasa. Ja, de som han hittills hittat i alla fall. Det finns säkert några till om man letar. Bokverket är i alla fall på ca 275 000 ättlingar.

Vet ni hur mycket det väger? Cykeln höll på att välta när jag lade paketet i korgen. Två kvarter hemifrån öppnade himlen sig och det absolut blötaste regn jag upplevt denna sommaren var en realitet. Cyklade som en gnu för att komma hem och rädda paketet från förstörelse.

Oläsbart, tyckte Gunnar Ekberg om Sveriges kungasläkt. Hans fru är av en helt annan åsikt.
Foto: Lena Breitner

Min man Gunnar Ekberg hittade jag på sidan 2056 i band II av III. Han står titulerad som underrättelseagent och copywriter. Jag som ingift och journalist. Min man bläddrade igenom några sidor och konstaterade att det var oläsbart. För honom ja! För mig kändes det som julafton!

Gunnar resa in i kungaboken gick via ett DNA-test på FTDNA som gick igenom i maj 2018. Jag hade en bekräftad kusin på mödernet men allt annat kändes som mumbo-jumbo. Släkten är från Skåne och har rört mycket på sig. Jag hade tagit över en gedigen släktforskning på mödernet. Kontakter med träffar gjorde mig inte klokare, snarare mer uppgiften. Men skam den som ger sig. Jag gav mig sjutton på att ha löst minst en koppling innan 1 januari 2019. Jag lyckades med råge!

Snabbt plockade jag fram och verifierade de första fyra generationerna. Hittade två fader okänd på denna nivå. Farfars far och farfars mor. Kontakt inleddes också till en släktforskare i Lund, vars pappa var en 105 cM stor träff. Vi kom till sist fram att svaret låg i en av de två okända fäderna.

Parallellt med detta plockades Gunnars fars välskrivna dagböcker fram. De som varit till god hjälp när Gunnar skrev sina memoarer, De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst. Nu blev de hjälp i DNA-sökandet.

Gunnars far Sven skrev noggrant om stort som smått i familjens liv. En dag hade en faster varit på besök. Hon visste att berätta att Svens farmor Ingrid Nilsson var barn till en baron Barnekow. Det var ju intressant information, men som den kritiske person jag råkar vara tänkte jag att ”pytt, vad folk vill vara märkvärdiga”.

I september 2018 hände något som inte gick att förneka. En adelsman kom in som en hög träff på min man. Sökning på ICW klossade rätt in svenskt och internationellt näringsliv.

Jag mejlade adelsmannen med en förklaring om att jag hade en teori. Hade han möjligtvis Barnekow i sin släkt? Efter någon dag fick jag svar att adelsmannen redan fått en liknande förfrågan och att han nu kompletterat sitt träd.

Jag kan inte redogöra för hela resan till att ha hittat beviset till att baron Claes Edward Barnekow är min mans farfars morfar, men enkelt kan jag säga så här: Det blev en fantastisk resa där kontakt togs med Gunnars kusinbarn och sysslingar och faktiskt till och med ett livs levande barnbarn till den oäkta Ingrid Nilsson. I princip alla tyckte det var jättespännande att få vara med om att bevisa hur det låg till, så det har topsats så det står härliga till. Fotografier har delats. Släktberättelser har berättats. En otrohet på 1800-talet har krupit fram så släktträdet har fått ritas om. Efter komplettering med DNA-test på Ancestry kröp ytterligare två adelsträffar fram.

Till sist stod jag där med ett komplicerat schema av DNA-träffar och DNA-relationer med helsyskon och halvsyskon och så hittade min släktforskarkollega i Lund en intressant träff på My Heritage, som vi rekryterade över till FTDNA. Den nya träffen hade en fader okänd till sin farmor. Han passade perfekt in i vår beviskedja.

Jag hade letat efter två fader okänd. Det slutade med att vi löste 4 fader okänd. En dräng på Torup hade gjort 2 kvinnor med barn, som föddes med fem dagars mellanrum i Bara församling i oktober 1847. Så dråpligt att båda fick namnet Anders!

Och så var det ju det där med baron Barnekow. Pigan Cecilia Påhlsdotter, född på Tussjöholms torp i Perstorp 1831, kom från sovra förhållanden. Fadern Påhl Andersson dog utfattig i en jordstuga 1843. Cecilia fick tidigt ut och jobba. Vid 23 års ålder flyttade hon till Ängelholm, där hon började jobba för baronen och en kort tid hos en timmerman. 1855 är hon tillbaka hos baronen, men knappt har hon hunnit börja jobba förrän hon flyttar. Det är ett udda datum: den 29 december 1856. Hon är gravid och flyttar till Tommaholma i Matteröd, där flyttar in hos sin syster Kjelu Påhlsdotter. I maj föds dottern Ingrid som får efternamnet Nilsson.

DNA-testen visade tydligt att det fanns en koppling till familjen Barnekow. Men kunde det varit en son, en far eller farbror till Claes Edward Barnekow som var skyldig. Jag har uteslutit det av flera skäl.

Antalet DNA-testade är nu så många att en flytt av kandidat som far ruckar hela schemat till något som inte längre blir sannolikt. Sedan fanns det en sak till i indiciebevisningen: Cecilia Påhlsdotters beteende. Hon formligen flydde från Ängelholm, som om hon blivit utkastad. Hennes syster Kjelu Påhlsdotter var mycket fattig och tar ändå hand om systern. Därefter får Cecilia Påhlsdotter nya jobb, bland annat hos kyrkoherde Horney i Norra Mellby.

Ingrid Nilsson var inte Nils son utan en dotter till en Barnekow.

Cecilia Påhlsdotter fick stå med skammen själv ty baron Claes Edward Barnekow var mitt uppe i sin militära karriär. Ett horsbrott hade satt käppar i hjulet. De medaljer han skulle få de kommande åren hade gått om intet.

Någon ”Nils” som skulle kunna varit fadern har inte kunnat skönjas. Nils är helt enkelt en fabrikation. En vilseledningsmanöver för att skydda baronen och hans karriär. Medan det går sämre för systern Kjelu här i livet tycks en hand i alla fall de första åren hållas över Cecilia Påhlsdotter och hennes barn.

Detta är historien hur min man Gunnar Ekberg hamnade i Sveriges kungabok. Genom ett DNA-test som blev ännu fler DNA-test.

Jag bläddrar i Per Anderssons bok. Några sidor tidigare hittar jag violinisten Soldan Ridderstad, som jag hade kontakt med något år innan han dog. Han växte upp med en annan underrättelseman, nämligen Helmuth Ternberg. Hans mamma ”kilade stadigt” med Helmuth som Soldan uttryckte sig och han lät mig förstå att även han ägnat sig åt vissa hemliga uppdrag.

Sonen Petter Ridderstad hade jag kort kontakt med. Blev så ledsen när jag såg att han avlidit för ett par år sedan.

Min man måhända tycker att 9 kilo med 275 000 släktingar är oläsbart. Själv är jag övertygad om att jag kommer att hitta många fler pärlor.

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: