När började jag släktforska? Det är svårt att säga. Nyfiken på min familjs historia har jag varit sedan tonåren. Året då jag de facto började forska i arkiven kan dateras till 1991. Byggkraschen hade gjort mig arbetslös och i väntan på att sticka utomlands bestämde jag mig för att börja släktforska.

Jag blev varmt välkomnad på stadsbiblioteket i Växjö. Alla andra som var där var nämligen pensionärer och de tyckte det var jätteroligt med en ungdom som släktforskade. Jag var 23.

På mikrofilmens tid var man tvungen att släktforska när bibliotek och arkiv hade öppet. En del var tvungna att ta en semesterresa till det aktuella arkivet för att få grepp om hur en gren hade rört sig. Jag hade tur. Pappas släkt hade i princip bara bott och verkat strax norr, väster och söder om Vederslövssjön. Därav att alla mikrofilmer fanns i huset.

Jag gick också kurs och lärde mig allt om riktig släktforskning. Man skulle följa alla personer från vaggan till graven. Jag vevade och vevade och vevade bland mikrofilmerna. Gick igenom födelse- och dödböckerna under kvinnors hela fertila ålder. Jag fann fler barn som fötts och dött än vad som framkom i husförhören.

Det är tidskrävande att vara en ”riktig” släktforskare, men det lönar sig att vara nitisk. Min devis är att man ska ta magkänslan på allvar har visat sig hålla gång på gång. Det var underligt att min farmor Jenny gift sig dagen innan hon födde sig första barn. Varför gifte hon sig inte tidigare? Kan någon ha varit sjuk? Jo, farfars pappa A G Magnusson hade dött i kräfta nio månader tidigare.

Farfars morfar hade oförklarligt sjappat in till Växjö ett år. Hoppla! Två mil. Så långt brukade inte mina släktingar röra sig. Min mage sa mig att något var skumt. Så en dag när jag gick igenom födelseböckerna fick jag en sådan stark känsla. Jag letade efter något helt annat med ögonen drogs mot det kraftfulla ”oäkta”. Jag läste och insåg att min anfader Sven Magnus Petersson gjort pigan i prästgården i Vederslöv med barn. Det var därför han sjappat ”till stan”.

Förr i tiden var i princip alla släktforskare pensionärer. Med dagens digitaliserade värld och med en fantastiskt tillgång på databaser så har släktforskningen gått ner i åldrarna. Tänk att så många fler alltså hinner med att fråga ut levande släktingar om hur det var nu – egentligen.

Jag tänker tillbaka på mikrofilmens tid med viss nostalgi. Det var kul att sitta där på biblioteket med pensionärerna. Det var god stämning och många var hjälpsamma. Min gamla klasskompis Marias pappa minns jag. En dag tittade han mig över axeln och sa att jaså du är släkt med Malmarna på Huseby. Då är vi släkt.

Malmarna på Huseby var smeder, men Göran Mårdh visste ännu mer om dem. Exakt hur han uttryckte sig kan jag inte säga men jag fick reda på att släkten kom från Jönköping och de var fina och typ rådmän och sådant, men att något rättsligt hänt.

Jag lade Göran Mårdhs tips åt sidan för jag höll ju på med mitt tragglande. Många år senare när jag återupptog släktforskningen hittade jag att det är många som forskat på ”Malmarna” på Huseby. Det rättsliga som hänt var att min förfader länsman Petter Malm begått hor med Elin Börjesdotter i Ryds och Moheda socken och att han sedan titulerades före detta länsman. Klättrar man bakåt i släkten visar det sig att jag har skotska rötter där skottarna gifte in sig med makten i Jönköping. Här är en bra sammanfattning om Bursies.

Vad hjälper det den blinde att hans far såg bra? Det är en devis jag bär med mig i släktforskningen. Jag sjunger inte bättre för att jag är släkt med operasångerskan Christina Nilsson och jag blir inte bättre av att ha rådmän och borgmästare i släkten.

Däremot blev jag 1991 väldigt glad över att hitta en operasångerska och en massa smeder i min släkt. Jag hade faktiskt blivit lite trött på att bara hitta bönder och bönder och bönder i släkten och nu fick jag annat att fundera på. Som vad en knipsmed kunde vara för någonting.

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: