Min 15-åriga mamma och hennes familj anlände som båtflyktingar till Falsterbohus den 5 juli 1949. Det är 70 år sedan i år. Tanken svindlar.

Det var en varm sommardag som de anlände och efter förhör fick familjen om två vuxna och sex barn ta två taxibilar till Landskrona. Mamma minns att några balter hade anlänt till Falsterbo samma dag. Medan hennes föräldrar tog en annan bil fick hon dela taxi med fullständiga främlingar till Citadellet, som vid den här tiden var flyktingförläggning. Senare träffade hon dessa balter i Stockholm. De hade fått stanna, vilket inte varit en självklarhet vid den här tiden.

1949 hade varit ett toppår för båtflyktingar till Sverige. Alla som för egen maskin anlänt till Öland, Blekinge och Skåne placerades i Landskrona. De kallades ”illegala flyktingar” och utreddes som om de gjort ett brott. Allmänna Säkerhetstjänsten, föregångaren till Säpo, hade en representant närvarande dygnet runt på Citadellet.

2016 hade vi släktträff med besök på Citadellet i Landskrona.

Just det där med att betraktas som kriminell har jag haft lite svårt för, men efter lite forskande har jag fått mer förståelse. Situationen var inte helt enkel vid krigsslutet. Redan under kriget hade det funnits ett flöde av människor som, ibland med med viss myndighetsflexibilitet, kunde vistas legalt, halvlegalt eller illegalt i landet. Med krigsslutet ändrades spelplanen. Flödet av ”äkta” såväl som ”falska” flyktingar behövde hanteras.

Efterkrigstidens illegala flyktingar isolerades inledningsvis de första veckorna. När vi vid en stor släktträff i Skåne 2016 besökte Landskrona berättade mamma att de bara fått röra sig innanför vallgraven de första veckorna. Sedan släpptes restriktionerna.

Landskroniterna kallade efterkrigstidens flyktingar på Citadellet för ”Bernadotter”. De trodde att de hade kommit med de vita bussarna, det vill säga i svenska statens regi. Det säger något om den isolering som rådde.

Mamma fick promenera innanför vallgraven.

Jag har haft många uppfattningar och svensk flyktingmottagning a la 1949. Jag förfasades först av att min 15-åriga mamma skickats till Hofors för att bära disk på ett hotell bara 4 veckor efter ankomsten till Sverige. I efterhand har jag besannat mig. Jag har insett att situationen på Citadellet inte var idealisk för små barn. Nervositeten var stor. Bara ett rykte om en utvisning kunde sända chockvågor genom flyktingförläggningen. En del försökte ta livet av sig. Kastade sig från bryggan ner i den isbelagda vallgraven, eller skar sig i handlederna så att blodet sprutade. Kanske det var bättre att skicka min 15-åriga mamma till Hofors där en kokerska i alla fall klappade henne på huvudet men där ingen kunde tala tyska med henne.

Jag rekommenderar en guidad visning på Citadellet i Landskrona. Där kan ni få se fantastisk grafitti från kalla krigets dagar.

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: