Den 5 juli 1949 var en solig dag. Många var på stranden vid Falsterbohus. Strax före lunch syntes plötsligt en roddbåt långt ute till havs. Den närmade sig land.

Synen var inte ovanlig vid den här tiden, för 1949 var ett toppår för båtflyktingar som anlände till Sverige. Båtens ägare var min morfar Wilhelm Breitner. Han hade redan i april månad hört på Hamburgerradion att ett stort antal personer flydde från ryska zonen till Sverige. Det var antagligen så han fick idén om flykten.

Min mamma minns att det blåste alldeles förfärligt den sista biten in mot land. Vågorna gick höga. Den ombyggda mopedmotorn min morfar byggt hade havererat efter ett dygn. Dagen innan hade de fått ny bensin i Hårbølle, men den gick inte att starta igen. Troligen hade fukt kommit in i motorn.

Det hade blivit obehagligt Hårbølle. En dansk hade hotat med att sätta dem i läger och sedan skicka tillbaka dem till Tyskland. Min morfar hade haft ett vapen med sig i båten. Hellre än att tvingas tillbaka var han beredd att skjuta sin familj och sedan ta sitt liv.

Men det fanns vettiga danskar också. Familjen hade fått mat och danska kustbevakningen hade tagit dem på släp till svenska territorialgränsen. Nu fick min då 40-årige morfar och mammas äldste bror Gerhard, som då var 19 år, ro den sista biten. Min 15-åriga mamma fick hålla rodret.

Det gick nog inte så bra, för din morfar skrek åt mig hela tiden”, har mamma senare berättat.

Min mamma hade aldrig suttit i en båt i hela sitt liv. Hon hade inte ens sett havet. Hon hade varit med och beslutat om flykten över havet, men när hon såg Östersjön för första gången blev hon fullständigt mållös.

Mina ögon måste ha varit stora som tefat, för din morfar skrattade och sa att så stort trodde du inte att havet var”, har hon gång på gång berättat med ett leende.

Efter en två dygn farligt färd från Warnemünde var de nu på väg in mot land. Utanför Falsterbohus gick en lång brygga, vars stenkista vi hittade i sanden för ett tiotal år sedan. Det måste ha varit här de hjälptes upp på land.

Flyktingbåt i Slite från krigsslutet. Morfars båt var fem meter lång och alltså större än denna.

I samtida tidningar står det att familjen blir bjuden på kaffe på Falsterbohus. Min mamma har helt andra minnen. Hon minns att de blev infösta i en tryckande het bastu och hölls instängda där medan morfar var på förhör.

Vem har rätt och vem har fel? Jag har funderat. Mamma minns också att min mormor var blossande röd av all sol. Samtida tidningar berättar om högsommarvärmen. Familjen måste ha varit uttorkade och haft solsting efter knappt två dygn till havs. Skåningarna på Falsterbostranden fick antagligen ta hand om en familj i djup chock, och chockade människor behöver värme. Att kunna erinra sig exakt vad som hände för den som är i chock är inte det lättaste.

Länge förundrades jag över att min mammas familj åkte roddbåt till Sverige. Förutom risken att ryssarna tog dem till fånga ska Östersjön enligt seglare jag känner vara ett ”elakt hav”. Det hela lät ju dessutom otroligt krångligt och omständligt, för att inte säga fullständigt livsfarligt.

Mamma har många gånger berättat att hennes pappa hade provat att gå över till Väst, men att han kom tillbaka och menade att mormor inte skulle klara det hela.

I efterhand har jag förstått vad han menade. Samtida tidningar från 1949 berättar om miljoner människor i flyktingläger i Väst. Hopplöshet, arbetslöshet och kriminalitet var vardagen. Wilhelm Breitner var dessutom polioskadad med ett förtvinat kortare ben som gudskelov bidragit till att han sluppit bli soldat under andra världskriget. Hans hustru Henni Purath hade drabbats av svåra bensår 1935, året efter att min mamma förlösts i den järnvägsvagn som det unga fattiga paret ockuperade på ett stickspår i Bützow.

Att gå över till Väst var kanske inte det största problemet. Åratal i flyktingläger skulle inte fungera för två handikappade föräldrar och deras stora familj.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är flykten.png

Den danske journalisten Jesper Clemmensen har grävt i Stasiarkivet. Hans slutsats är att fler flyktingar dog drunkningsdöden i Östersjön än vad som dog vid Berlinmuren under samma period. Stasi höll reda på flyktingarna, eftersom de enligt diktaturen begick en kriminell handling då de ägnade sig åt sk olaglig gränsövergång.

Slutsatsen av att läsa Clemmensens bok Flyktrutt Östersjön var att de som försökte fly på försommaren hade högre sannolikhet att dö. De som flydde på sensommaren överlevde i högre grad.

Min morfar och hans familj anlände till Falsterbohus klockan 12 den 5 juli 1949. Hela familjen överlevde. Visste min morfar att han borde vänta till sensommaren så att de hade större chans att överleva?

Dokumenten jag har kvar berättar inte om en snabb flykt, utan om en långsam planering. Vägran att rösta var i mars eller april 1949. I april fick morfar idén att ta en båt till Sverige via Hamburgerradion. Den 29 april 1949 avslogs hans yrkesansökan. Därefter förlorade han rätten att verka som skräddare i Bützow. Han uppmanades att inställa sig på någon slags arbetsförmedling.

Han var stans bästa skräddare”, hävdar min mamma och jag tror henne för han var skicklig.

Jag begriper inte hur min morfar vågade ge sig ut på Östersjön. Han bodde tre mil från havet och hemstaden Bützow hade inte mycket till sjö att skryta med. Min mamma hävdar att han jobbat någonstans där han var den ende som fick låna en båt och ge sig ut på havet, men en tid i ungdomen gör inte någon till sjöbjörn.

Det är många frågor jag velat ställa i dag, men jag gjorde det aldrig medan tid var. Jag var fjorton när min morfar dog.

2016 samlades släkten vid Falsterbohus. Vi gick ner till stranden och skålade för att familjen kom fram helskinnade. Det skålas i dag också.

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: