Min mamma har väldigt tydliga och detaljrika minnen av flykten från ryska ockupationszonen av Tyskland sommaren 1949. Samtidigt är det många frågor jag haft som legat obesvarade. En 15-åring kan ju inte minnas allt.

Via arkiven hade jag hittat att flykten i en roddbåt började den 3 juli klockan 17.30. De kom fram till Sverige den 5 juli vid klockan 12. Dagen däremellan hade de gått iland i Danmark, men var visste inte mamma. Hon beskrev land på båda sidorna och att de fick sitta kvar i båten medan min morfar förhördes.

Det var via tidningsarkiven jag hittade var de sökte hamn. Det var i danska Hårbølle på Møn.

Tidningarnas telegrambyrå, TT, rapporterade i detalj om flykten. Lite fel blev det i texten. Min morfar var skräddare, men inte i Posen utan i Bützow. Däremot var morfar född i närheten av Poznan i dagens Polen.

Att det varit omöjligt att existera i rysszonen var däremot sant. Min morfar var socialdemokrat, och sådana gillade varken nazister eller kommunister. När min morfar var inne på sin andra diktatur gick det inte längre. Rätten att verka som skräddare drogs in 1949. Orsaken var att den envise låghalte polioskadade skräddaren vägrat rösta då det bara fanns en sak att rösta på. Trots att han blivit tillsagd att gå till rådhuset och skriva sitt namn på en lista hade han vägrat. Det var då han fick reda på att han hamnat på ”svarta listan”.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

År 2016 besökte min man och jag Hårbølle på Møn för att se var det var familjen Breitner sökt hamn. Det var som mamma mindes det. Land på båda sidorna när man gick in till Hårbølles hamn. Själva hamnformationen med bryggor var troligen sig ganska lika.

Vi vandrade längs med stranden och fick en upplevelse som hette duga. Närmre havet hittade vi den nedlagda flintfabriken och resterna av ett fort. Av närboende fick vi veta att vissa av flintfabrikens byggnader inte fick rivas då de var kulturminne.

Hösten 1943 hade tusentals danska judar flytt till Sverige, men ett mindre antal hade gripits. Deportationen till tyska koncentrationsläger hade gått från flintfabrikens hamn. Det var barackerna där judar hållits inlåsta som inte fick rivas.

Ju mer jag lär mig om min familjs bakgrund desto roligare blir det att resa och upptäcka historien som ligger mig nära. Jag har gått och blivit en släktforsknings-turist. Faktiskt till och med en tvättäkta DNA-turist. Mer om vad detta innebär i kommande inlägg.

Via svenska arkivmyndigheter och tidningsarkiven har jag kunnat kartlägga flyktväg och tider. Vägen min morfar valde var ganska klassisk. Från Warnemünde siktade han mot danska Gedser. Min morfars plan var att komma till Sverige och därför gick han längs med Falsters kust. I eftermiddag är det 70 år sedan de sökte mat, vatten och bensin i Hårbølle hamn.

För en släktforskare kvarstår alltid nya uppgifter. Som att söka information i dansk lokalpress samt inte minst hitta förhören med morfar. Enligt tips jag fått ska de nog finnas i Stege Politi arkiv.