Det tog mig över tio år att hitta informationen. Skam den som ger sig. På fredag är det 70 år sedan min 15-åriga mamma kom till Sverige med sin familj. De flydde från ryska ockupationszonen av Tyskland i en liten roddbåt. Knappt två dygn tog flykten. De steg iland i juli 1949 vid Falsterbohus.

1995 hade jag träffat Elisabeth Reuterswärd på Landsarkivet i Lund. Hon hade skrivit en bok om att söka sina utländska rötter och jag hade precis börjat som reporter på Skånska Dagbladet. När hon fick höra om min mammas bakgrund tyckte hon att jag skulle skicka efter familjens medborgarskapsakter och annat från Riksarkivet. Jag beställde och fick en tjock bunt papper. Slukade vad där stod om den första tiden i Sverige och om den information flyktingarna gett om sin bakgrund.

Mamma minns att de hade berättat om deras ankomst på radion. Sökande i radioarkivet gav ingenting, men jag har hittat pressklipp om flykten i skånska tidningar.

Men det var ju något som fattades. Polisförhören med min mammas föräldrar och troligen också hennes äldsta bror, som varit 20 år vid ankomsten. Jag fick veta att de inte fanns.

Just det där påståendet att polisförhören inte existerade minns jag att jag möttes av flera gånger genom åren. Polisförhören sades vara gallrade. Jag är glad att jag inte gav mig. År 2016 gjorde jag ett nytt försök och fick svar av en enhetschef på Riksarkivet. Förhören med min morfar, mormor och morbror fanns visst. De hade återfunnits i Statspolisen i Malmös arkiv.

Andaktsfullt läste jag de nya 14 sidorna jag fått. Var och en fick mormor, morfar och min morbror Gerhard berätta om sin bakgrund. Saker framkom som jag inte visste sedan tidigare.

Det som gjorde mig chockad var att en polis vid Vellinge landsfiskalskontor hade mage att framföra till Statens utlänningskommission att han icke ansåg att min familj kunde räknas som politiska flyktingar.

”Jag finner det tveksamt, huruvida de äro att betrakta som politiska flyktingar och får därför underställa Utlänningskommissionen om deras avvisning. Den båt, i vilken de hitkommo, kan ej användas för ett avvisningsbesluts verkställande. Båten är flatbottnad och motorn uppgives oduglig”, skriver G. Ringblom som jag av förklarliga skäl har fått ett ont öga till.

Statens utlänningskommission lyssnade tack och lov inte på G. Ringblom. Skriftväxling fanns med förslag om att skicka dem till Norrland, men morfar och mormor och fyra minderåriga barn hamnade till slut i Kosta. Min mamma började senare jobba som barnflicka i Stockholm.

Den unika akten avslutas den 9 november 1949. Då ankomststämplas ett handskrivet brev på stapplande svenska. Det måste ha varit min morfars allra första brev på svenska. Båten låg i Skanör och han ville ha hem den till Kosta. Den hette R266 och var i dåligt skick.

Jag kunde inte låta bli att ställa frågor om det där med påståendet om gallring av polisförhören vid flyktingarnas ankomst. Jo, så var det.

Tyvärr är det så att de flesta förhör och protokoll faktiskt är gallrade i landsfiskalsarkiven. Detta gallringsbeslut, grundat på ett antagande att det inte fanns något historiskt värde i gamla brottmål, är nog ett av de olyckligaste i arkivvärlden. Men ibland har man tur som i det här fallet, skrev enhetschef Annika Tergius till mig i juli 2016

Som arkiv- och släktforskare hade jag alltså haft en enorm tur. I de första polisförhören ger flyktingarna ofta information som senare inte tas upp i senare förhör. Eller så justeras livsberättelsen, ofta för att inte sticka ut. Som att först uppge politisk tillhörighet för att senare förklara sig vara opolitisk. Min morfar ville till Kanada redan under ryska ockupationen, men vid första förhören i Sverige vill hela familjen unisont bli kvar i Sverige. Arkivdokument får man ta med en nypa salt.

Min mamma och hennes familj kom som så kallade illegala flyktingar till Sverige. Illegal var man om man tog sig hit för egen maskin. Såsom sådan utreddes man av polisen. Därav att min familjs ankomst ingår i ett gammalt brottmål, som Tergius skriver.

Tack vare de svenska arkiven kan jag tidsbestämma flykten. Det var i dag vid klockan 17.30 för 70 år sedan som familjen Breitner lämnade Warnemünde i en roddbåt. Morfar hade byggt om en mopedmotor till båtmotor. Den fungerade i alla fall första dygnet. Det var en mycket farlig resa. Jag är tacksam att de överlevde och att jag finns till. Jag är också tacksam för att gallringsivern inte drabbade min familj. Tragedin i svensk arkivhistoria kvarstår.

Fotnot: i en tidigare version skrev jag att jag träffat Reuterswärd 2003, men när jag tittar i medborgarskapsakten är ärendet från 1995.