Jag är innerligt tacksam över två resor jag gjort till Bützow. Den ena var år 1999 med mina föräldrar. Den andra med min kusin och hennes sambo 2011. Unika saker hände, som inte går att uppleva igen. 

Mamma var femton år när hon 1949 kom till Sverige som flykting. Hennes föräldrar och fem syskon hade flytt i en roddbåt från ett land som inte längre fanns. De var ”medborgare i upphört land” som det heter på byråkrati-svenska. Familjen Breitner hade haft oturen att efter andra världskriget hamna i sovjetiska zonen. En diktatur hade bytts ut mot en annan. Månaderna innan Östtyskland bildades lämnade familjen det ockuperade området i en roddbåt från Warnemünde.

Kontakt med släkt som stannade kvar i det som blev DDR var inte en självklarhet. Främst var det DDR-medborgarna som riskerade att hamna i Stasis sökarljus för sina kontakter med väst. Med lock och pock kombinerat med konkreta hot tvingades de till samarbeten.   

Att åka tillbaka var heller ingen självklarhet för mamma. Första gången var strax före murens fall. Det var en kort resa och mamma var väldigt ledsen efteråt. Minnen kom tillbaka. Funderingar över vad som hänt och hur livet blev. Att stänga en dörr, att lämna sitt hem, hemstad, sitt hemland för att aldrig återvända. Bara den som gjort det vet vad det innebär. 

”Vi levde på hoppet att Östtyskland skulle bli fritt, så att vi kunde komma hem”, citerade jag mamma år 2014 i Magasinet Neo.

Första återvändandet blev en besvikelse. 

”De var främmande människor. Det kom som en chock att var främmande i sitt eget land”, sa mamma till mig.

År 1999 tog jag tag i saken. Mina föräldrar och jag bilade ner till Bützow. Den sorg mamma haft efter förra besöket var borta. Hon pinnade före oss och pekade ut platser familjen Breitner bott på. På Kirchenstrasse 21 a stod ett hus kvar. Här hade familjen Breitner sin adress från åtminstone januari 1939 och fram till mitten av 1940-talet. När vi besökte platsen år 2000 var huset övergivet. Vi gick upp på andra våningen. Som jag minns det var det ett rum och ett kök. Skulle hela denna stora familj om sex-sju barn kunna ha bott här i detta lilla kyffet? Mamma förundrades liksom jag. 

Vi måste ha tagit kort men jag hittar dem inte. Det är synd för på resan år 2011 visade sig huset vara rivet och tomten överväxt. 

Vi gick till Zweite Wallstrasse 12. Huset var nu påbyggt med en våning. Här hade mammas mormor bott tillsammans med åtminstone en son och en dotter. Min mormor Henni fick barn utan att vara gift och det blev trängre och trängre i det lilla huset. 

Henni Purath och Wilhelm Breitner flyttade in i två järnvägsvagnar på ett stickspår vid stationen i Bützow. Exakt när det hände vet jag inte Min teori är att det är Hennis bror som ger tipset om den alternativa bostaden. Han jobbade nämligen vid järnvägen. Mina morföräldrar blev järnvägsvagnsockupanter.

Mamma har i åratal berättat att hon är född i en järnvägsvagn och när vi besökte rådhuset i Bützow 2011 kom beviset fram. Barnmorskan som förlöst Henni Purath intygade att det skett i en järnvägsvagn med adress Bahnhofstrasse i Bützow. Hur många barn som fötts i järnvägsvagnen vet jag inte. Varje enskilt dokument vi ville ha kostade 10 Euro så vi tog bara en handfull.

Någon gång i mitten på 1940-talet fick familjen flytta in i en lägenhet på Kirchenstrasse. När vi kom dit år 2000 var huset rivet. Mamma pekade mot andra sidan gatan. Där hade hon läst till konfirmationen.

Precis då kom en kvinna förbi och hörde oss säga ordet konfirmation. Jo, det var en konfirmation just nu. Det visade sig att kvinnan kom ihåg mammas bror Gerhard. Jag tror de hade konfirmerats ihop. Knappt var det sagt förrän vi blev inbjudna till ett konfirmationsfirande strax i närheten. Denna vänlighet och samtidigt kom också en insikt om hur det är att fly en diktatur. Vi fick höra talas om återträffar efter konfirmationen som varit och planerades. Mamma har aldrig fått några inbjudningar. Hon har flytt en diktatur. Inte flyttat med formell adressändring. Således blir flyktingarna aldrig inbjudna till återträffat för skolklasser och konfirmationsgrupper. Banden har obönhörligt klippts.

År 2011 återvände jag till Kirchenstrasse. Nu var vi framfusiga och knackade på hos grannen, som bodde på nummer 5. Han hette Siegfried Fröhlich och kom ihåg min morfar Wilhelm Breitner och sonen Walter. Herr Fröhlich gick in i huset och kom tillbaka med en akvarell över gatan från 1940-talet. Vi fotograferade av Herr Fröhlich och tavlan. 

Som en ingivelse slog jag på nätet för att se om han gick att få tag på igen då fotot på akvarellen inte blivit så bra. Tyvärr visade det sig att Herr Fröhlich avled 30 juni 2013. Så mötet med honom och bilderna vi tog var det vi får nöja oss med.