Jag är innerligt tacksam över två resor jag gjort till Bützow. Den ena var år 1999 med mina föräldrar. Den andra med min kusin och hennes sambo 2011. Unika saker hände, som inte går att uppleva igen. 

Mamma var femton år när hon 1949 kom till Sverige som flykting. Hennes föräldrar och fem syskon hade flytt i en roddbåt från ett land som inte längre fanns. De var ”medborgare i upphört land” som det heter på byråkrati-svenska. Familjen Breitner hade haft oturen att efter andra världskriget hamna i sovjetiska zonen. En diktatur hade bytts ut mot en annan. Månaderna innan Östtyskland bildades lämnade familjen det ockuperade området i en roddbåt från Warnemünde.

Min kusin Ann-Therese och jag på Kirchenstrasse i Bützow 2011. Foto: Göran Hedlund

Kontakt med släkt som stannade kvar i det som blev DDR var inte en självklarhet. Främst var det DDR-medborgarna som riskerade att hamna i Stasis sökarljus för sina kontakter med väst. Med lock och pock kombinerat med konkreta hot tvingades de till samarbeten.   

Att åka tillbaka var heller ingen självklarhet för mamma. Första gången var strax före murens fall. Det var en kort resa och mamma var väldigt ledsen efteråt. Minnen kom tillbaka. Funderingar över vad som hänt och hur livet blev. Att stänga en dörr, att lämna sitt hem, hemstad, sitt hemland för att aldrig återvända. Bara den som gjort det vet vad det innebär. 

”Vi levde på hoppet att Östtyskland skulle bli fritt, så att vi kunde komma hem”, citerade jag mamma år 2014 i Magasinet Neo.

Första återvändandet blev en besvikelse. 

”De var främmande människor. Det kom som en chock att var främmande i sitt eget land”, sa mamma till mig.

Pappa och mamma blickar ut över Warnemünde. Femtio år tidigare hade mamma rest härifrån i roddbåt. Själv seglade jag härifrån för ett tiotal år sedan i en replik på en medeltida kogg. Där och då kände jag mig omtumland över att få en aning om hur stort havet måste ha känts år 1949 i en roddbåt. Foto: Lena Breitner

Pappa och mamma på Rostocker Tor år 1999. Mamma kände igen sig väl i omgivningarna. Foto: Lena Breitner

Här vid rådhuset samlades Bützowborna den 3 maj 1945. Ryssarna var på väg och morfar skrek åt min elvaåriga mamma att springa hem. När Röda armén intog Bützow körde de över människor med tanks, släppte ut mängder av fångar ur stadens fängelse (inklusive sådana som borde fått stanna kvar), intog lägenheter och våldtog kvinnorna. En historiker har bedömt att omkring 2 miljoner tyska kvinnor våldtogs av sovjetiska soldater på order av sina befäl. Att den sovjetiska ockupationen inte var en befrielse har många svenskar fortfarande inte fattat. Foto: Rune Andersson

År 1999 tog jag tag i saken. Mina föräldrar och jag bilade ner till Bützow. Den sorg mamma haft efter förra besöket var borta. Hon pinnade före oss och pekade ut platser familjen Breitner bott på. På Kirchenstrasse 21 a stod ett hus kvar. Här hade familjen Breitner sin adress från åtminstone januari 1939 och fram till mitten av 1940-talet. När vi besökte platsen år 2000 var huset övergivet. Vi gick upp på andra våningen. Som jag minns det var det ett rum och ett kök. Skulle hela denna stora familj om sex-sju barn kunna ha bott här i detta lilla kyffet? Mamma förundrades liksom jag. 

Vi måste ha tagit kort men jag hittar dem inte. Det är synd för på resan år 2011 visade sig huset vara rivet och tomten överväxt. 

Rostocker Tor 21a år 2011. Huset där familjen Purath-Breitner bodde var nu rivet men jag minns att vi 1999 gick upp på andra våningen och att vi var förbluffade över hur en stor familj kunde bott i detta lilla kyffe. Troligt inflyttnings 1938/29. Flyttade nog därifrån till Kirchenstrasse under kriget. Foto: Lena Breitner

Hotel am Markt. Här visste mamma att mormor hade jobbat och troligen även bott ett tag. Foto: Lena Breitner

Vi gick till Zweite Wallstrasse 12. Huset var nu påbyggt med en våning. Här hade mammas mormor bott tillsammans med åtminstone en son och en dotter. Min mormor Henni fick barn utan att vara gift och det blev trängre och trängre i det lilla huset. 

Henni Purath och Wilhelm Breitner flyttade in i två järnvägsvagnar på ett stickspår vid stationen i Bützow. Exakt när det hände vet jag inte Min teori är att det är Hennis bror som ger tipset om den alternativa bostaden. Han jobbade nämligen vid järnvägen. Mina morföräldrar blev järnvägsvagnsockupanter.

Mamma har i åratal berättat att hon är född i en järnvägsvagn och när vi besökte rådhuset i Bützow 2011 kom beviset fram. Barnmorskan som förlöst Henni Purath intygade att det skett i en järnvägsvagn med adress Bahnhofstrasse i Bützow. Hur många barn som fötts i järnvägsvagnen vet jag inte. Varje enskilt dokument vi ville ha kostade 10 Euro så vi tog bara en handfull.

I stiftskyrkan i Bützow hittade vi information om mormors pappa Otto Purath. Det enda vi hade vetat var att han stupat efter ett par veckor på västfronten under första världskriget. Nu fick vi en beteckning som jag via 1:e intendenten på Armémuseum Thomas Roth uttydde till Landsturmmann. Vi fick också ett dödsdatum den 24 april 1916, som flera år senare skulle leda oss vidare. Foto: Lena Breitner

Någon gång i mitten på 1940-talet fick familjen flytta in i en lägenhet på Kirchenstrasse. När vi kom dit år 2000 var huset rivet. Mamma pekade mot andra sidan gatan. Där hade hon läst till konfirmationen.

Precis då kom en kvinna förbi och hörde oss säga ordet konfirmation. Jo, det var en konfirmation just nu. Det visade sig att kvinnan kom ihåg mammas bror Gerhard. Jag tror de hade konfirmerats ihop. Knappt var det sagt förrän vi blev inbjudna till ett konfirmationsfirande strax i närheten. Denna vänlighet och samtidigt kom också en insikt om hur det är att fly en diktatur. Vi fick höra talas om återträffar efter konfirmationen som varit och planerades. Mamma har aldrig fått några inbjudningar. Hon har flytt en diktatur. Inte flyttat med formell adressändring. Således blir flyktingarna aldrig inbjudna till återträffat för skolklasser och konfirmationsgrupper. Banden har obönhörligt klippts.

Den vänliga familjen som hade konfirmationsfest hamnade på bild. Kanske de kan höra av sig för jag minns ej vad de hette. Foto: Rune Andersson

Siegried Fröhlich visar upp sin akvarell över Kirchenstrasse på 1940-talet. Fotot togs år 2011 av Lena Breitner

År 2011 återvände jag till Kirchenstrasse. Nu var vi framfusiga och knackade på hos grannen, som bodde på nummer 5. Han hette Siegfried Fröhlich och kom ihåg min morfar Wilhelm Breitner och sonen Walter. Herr Fröhlich gick in i huset och kom tillbaka med en akvarell över gatan från 1940-talet. Vi fotograferade av Herr Fröhlich och tavlan. 

Som en ingivelse slog jag på nätet för att se om han gick att få tag på igen då fotot på akvarellen inte blivit så bra. Tyvärr visade det sig att Herr Fröhlich avled 30 juni 2013. Så mötet med honom och bilderna vi tog var det vi får nöja oss med. 

Siegfried Fröhlich lät oss fotografera av akvarellen. Tyvärr blänkte det mycket i glaset. Så här såg det ut på Kirchenstrasse på 1940-talet när familjen Breitner flydde. Familjen bodde på nummer 1, som numera är rivet. Foto: Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Har gett ut boken Det hemliga Malmö 2020 (med Gunnar Ekberg) och Om Tango 2001 - om ordlösa samtal om konsten att kramas. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: