Min morfar Wilhelm Breitner är nog en av de mest knöliga i min familj att forska på. Han kom roendes till Sverige i en roddbåt 1949. Familjen om fru och sex barn steg iland vid Falsterbohus. De hade lämnat Warnemünde två dygn tidigare. De hade låtsats åka på utflykt, vilket innebar att de i princip bara hade kläderna på sig. 

Morfars bakgrund och historia är ett pussel. Det finns muntliga berättelser inom familjen. En bunt dokument han hade med sig ger ledtrådar. Riksarkivets handlingar ger ytterligare pusselbitar. Förutom medborgarskapsakten har jag efter tio års envist letande lyckats få fram dokument som ingen trodde fanns: de första polisförhören med de mormor, morfar och den äldsta sonen Gerhard.

För mig som släktforskare har det varit självklart att vara misstänksam. Flyktingar skruvar ofta till sin historia. Jag minns en skolkamrat som lade upp ett asgarv och sa att hennes pappa ljög som en häst travade, bara för att få stanna. Kan jag då lita på de muntliga versioner som gavs till svenska myndigheter? Vissa saker justeras, eller nämns inte. Morfar uppger till exempel att han inte har någon politisk tillhörighet. Det är naturligtvis rena rama lögnen, för om det var något som morfar var så var det politisk.

”Ach Rune, nein. Rune, nein”, hörde jag ofta när vi var på besök i Kosta. 

Morfar var socialdemokrat ut i fingerspetsarna och ansåg att politiska diskussioner var som en schackmatch. Därav att han radade upp de svenska svärsönerna efter söndagslunchen för att diskutera politisk. Att svärsönerna inte helt delade hans uppfattning om vad socialt umgänge bestod av verkar han inte ha förstått. 

Länge var det oklart både var och när morfar var född. Grundhistorien i familjen är att hans pappa var korgmakaren Paul Breitner, som vandrade runt i området kring Posen (polska Poznan). När första världskriget bröt ut försvann Paul Breitner. Han antogs ha blivit tagen av ryssarna. Mamman och ett okänt antal barn flydde då från Posenområdet till Güstrow. Där dog mamman. 

De föräldralösa barnen hamnade på barnhem. Det enda syskon morfar senare umgicks med var Martha. Knappt hade morfar blivit vuxen förrän han träffade min mormor Henni Purath. Mamma säger att de inte kunde gifta sig på grund av att morfar mist sitt medborgarskap. Han kunde inte bevisa att han var tysk. Han dög inte till att bli soldat då han var handikappad, däremot togs han ut till krigsindustrin. 

Historien lät trolig av flera skäl. Morfar var låghalt och hade en sko med en jättehög klack. Jag såg aldrig honom med kortbyxor. I efterhand har jag förstått att han, som var en mycket skicklig skräddare, såg till att de vida byxorna dolde effekterna av att han haft polio som barn. Att morfar växt upp på barnhem fanns ingen tvekan om. Innerligt avskydda han sill, den billigaste mat de fick på barnhemmet.

Enligt mamma hade han kämpat i många år för att bevisa sin identitet så att han kunde gifta sig med mormor. Det var inte förrän under kriget detta bevis kom fram. Då fick mamma och hennes syskon byta namn från Purath till Breitner.

Ogifta föräldrar i Hitlertyskland? Var det möjligt? Ja, faktiskt. Mamma är mycket tydlig med sina minnen. Socialtanter var ofta hos dem och morfar och mormor grälade mycket. De måste ha varit under stor press. Mormor var ju en präktig tysk kvinna som formligen spottade ur sig ungar. Däremot var det ju inte så bra med morfar. Hans härkomst var ju höljd i ett dunkel. 

När jag sorterar bland dokumenten framgår att morfar erhåller brev från myndigheter. Det är adresserat till en järnvägsvagn. Han lever i ett ”wilder Ehe” och måste antingen gifta sig med Henni Purath eller så var han tvungen att lämna henne. 

Mamma är född i en järnvägsvagn. Det har mamma berättat många gånger och när jag och min kusin Ann-Therese besökte Bützows arkiv för många år sedan hittade vi beviset. Barnmorskan intygade att mamma var född i en järnväg den 18 juni 1934.

Det är nog inte fel att kalla mormor och morfar järnvägsockupanter. Mormors mor bodde i ett litet hus på Zweite Wallstrasse 12 men där blev för trångt när familjen växte. Mormors bror jobbade vid järnvägen och jag tror det var via honom de fick tipset. De intog helt enkelt två järnvägsvagnar på stickspåret i Bützow. 

Året innan mamma föddes infördes den så kallade arierparagrafen. Den innebar att tyskar bara fick gifta sig med tyskar. Mormor var tyska, men för att gifta sig var morfar tvungen att bevisa sin härkomst och att även han var tysk (=renrasig). Just detta var själva grundproblemet. Härkomsten. Mamman var ju död. Pappan försvunnen.

Till sist fick morfar sitt födelsebevis, men ska jag tro på att det är det äkta? Jag vet ju att tyskar som ville bli SS-officerare kunde behöva några generationer till av ”renrasighet” för att få avancera. Här fanns möjligheter för att muta sig fram. Hade min morfar också gjort detta? 

Mamma har berättat om en pensionerad advokat som hjälpte morfar att skriva brev och söka efter födelsebevisen. Jag systematiserar breven och lägger in dem i en tidslinje. Noterar uppgifter som lämnas som kan leda pusslet vidare. Ibland gissas det friskt. Någonstans här känner jag att morfars version bara blir mer och mer trovärdig. Jag upptäcker att morfars brevväxling via den pensionerade advokaten pågår i hela tio år. Att han orkade! Så dyrt kan det väl inte ha varit att muta sig till lite tysk härkomst? Men nej, morfar var en väldigt envis man. Jag tror jag har fått del av hans envishets-dna.  

Morfars äldre syster Martha lyckades hitta sitt födelsebevis flera år före morfar. Min moster har berättat att Marta blev sur, för Marta måste ha varit i trettioårsåldern då hon fick veta att hon var flera år äldre. När morfar den 29 juli 1942 fick sitt Eingburgerungsurkunde blev han ett halvår yngre. Han som firat födelsedag den 11 maj och trott han var född 1907 gick från 35 till 34 år, för nu var han född den 4 december 1908. 

För några år sedan tog familjen dna-tester. Plötsligt fick jag en puttefnutt-träff Ancestry. En polsk kvinna som bara kan polska men som har ett hjärta av guld svarade. Då jag bara kan enstaka ord på polska konverserar vi via någon slags google translate-polska. Med liv och lust kastade sig min underbara dna-träff in i de polska arkiven för att hjälpa mig. Hon plockade fram morfars födelseattest, men också dokument på handskriven ryska och polska. Allt visar sig stämma. 

I den pensionerade advokatens brev anges två olika namn på morfars mamma. Poletterna trillar ner när jag får veta att Paul Breitner varit gift två gånger. De alternativa namnen i breven är namnen på de två fruarna. Flera syskon finns och mamma minns att de skickade paket till Polen till personer med polska namn. Pusselbitarna stämmer in varför de andra barnen ”blev kvar”. De var ju vuxna! 

Paul Breitner påstås ha blivit släppt av ryssarna och letade efter sin familj. När han dör är oklart för kontakten bryts. I vigseldokumenten hittar jag förklaringen. Det visar sig att varken Paul Breitner eller någon av hans fruar kan underteckna dokumenten. De kan inte skriva. Klart man kan tappa kontakten då!  

År 1942 tillät myndigheterna Wilhelm att han kunde gifta sig med sin Henni. Min mamma och hennes syskon fick byta efternamn, vilket var mycket glädjande. I skolan var skolkamraterna nämligen elaka och retade dem. Mamma har berättat att de kallades ”Pury”. Senare har jag hittat samma sak beskriven i min morbrors livsberättelse, som han började nedteckna strax före sin död 1979. Lättnaden över att få byta namn beskrivs. Även här anges ”Pury” som det man blev retad för. Vittnesmålen är samstämmiga.

DNA-testen har varit viktiga av flera skäl. Tack vare dem har jag kunnat räta ut frågetecknen och bevisa att dokumenten faktiskt stämmer. Morfar var inte född i Konin, som han trodde först. Min polska kontakt plockade fram födelseattesten från Babin, Strzalkowo, Wielkopolskie i Preussen. Pappan påstås dock inte heta Paul Breitner utan Johann Breitner. Fakta är att han hette Johann Paul Josef Breitner med tilltalsnamnet Paul. För att ytterligare krångla till det var morfars pappa även Jan Paweł Józef – på polska alltså.

Vilken av de två fruarna var mamma till morfar? I födelseattesten står Ernestine född Ziegeldorf som moder, vilket fem dna-träffar till min nära familj bekräftar. Via Ernestine Ziegeldorf stammar min familj efter Regina Bielaska (född 1768 och död 1825 i Emilienheim, Zagórów) och Wawrzyniec Lorenz Ziegeldorf (född 1770 och död 1837 i Emilienheim, Zagórów). Regina och Wawrzyniec var alltså morfars morfars farföräldrar. Via deras son Jan August Ziegeldorf och sonsonen Gotlieb Ziegeldorf hittar vi morfars mamma Ernestyna Ziegeldorf.

Nästa utmaning blir att hitta Ernestyna Ziegeldorfs dödsattest i tyska arkiv. Hon dog i Güstrow i alla fall omkring 1918. Gissningsvis i polio, det som morfar också hade.

Wilhelm och Henni Breitner finns numera upplagda på Find a grave. En entusiast i Kosta-trakten har tagit bild och lagt upp dem. Henni var inga problem att komplettera med uppgifter om var exakt hon var född och hennes flicknamn, men värre var det med Wilhelm. Han påstås ju vara född i Tyskland enligt dödboken, men det är ju inte sant. Han var född i Preussen. Find a grave kunde varken acceptera Babin, Strzalkowo eller Preussen. Det fick bli en kompromiss med Polen, vilket är geografiskt rätt i nutid med helt tokigt faktamässigt.

För mig är det viktigt att ha rätt statsbildning som folk varit födda i, men alla databaser är inte gjorda för folk som har fötts, dött och levt i länder på hjul. En väninna till mig har berättat att hennes bror, pappa och farfar är födda i samma hus men i tre olika länder. Gissa var?