Min morbror blev mördad. Fattar ni? Mördad. Familjen hade anat i alla år. Men att plötsligt veta. När han dog. Var han dog. Att det var brutalt. Kanske plågsamt. Omänskligt. Jag vet nu att Heinz blev 14 år gammal.

Papper har saknats på Heinz existens. Det enda som fanns var minnen. Mamma var ett av två syskon som kunde berätta. Hon hade varit ett litet barn som tyckt det var konstigt att en så stor pojke behövde hjälp att knyta skorna och klä på sig. Storebror Gerhard, som varit huvudet kortare, fick hjälpa Heinz.

En dag kom myndigheterna och hämtade Heinz. Han fick inte bo hemma längre. Två-tre veckor senare kom ett brev om att han dött. Mamma, som inte var så gammal, mindes föräldrarnas chock. I brevet hade det stått att Heinz dött i lunginflammation. Många år senare i Sverige, pratade mormor med familjen om Heinz. Om sorgen efter honom. Han som hade varit så frisk.

Min mormor Henni Breitner, född Purath i Bützow 1906, födde 12 barn. Sex av dem överlevde och kom till Sverige med sina föräldrar sommaren 1949. Familjen hade flytt sovjetiska zonen av det Tyskland som inte längre fanns. På hösten 1949 grundades DDR. Släktband klipptes helt eller delvis. Det var för farligt för de som var kvar att ha kontakter i Väst.

Efter murens fall har en kusin och jag besökt Bützow och via det kommunala arkivet kunnat belägga alla barn med födelsebevis utom ett. Heinz. Mormors första barn. Det som inte var morfars. Han återfanns varken som född eller död i Bützow

Detektiven i mig satte igång. Baserat på mormors ålder och andra barns födelser var Heinz född någon gång mellan 1919 och 1927. Att skriva till alla stadsarkiv i hela Mecklenburg-Vorpommern och artigt fråga om de kunde gå igenom åtta års födelseböcker för vår skull var knappast en bra idé. Jag valde att tråla på Ancestry istället.

Genom att lägga upp ungefärliga uppgifter kring den jag söker på i mitt släktträd på Ancestry har jag tidigare haft framgång. 2011 hittade jag min mammas morfars dödsdatum vid ett besök i Bützow. När jag lade upp det i mitt släktträd fick jag napp, men det tog sju år, vilket du kan läsa om här.

Nu skulle jag estimera Heinz. Jag lade in varje detalj jag kände till i olika personers träd i mitt släktforskningsprogram. Då ser jag visuellt vad som är rimligt, möjligt och omöjligt. Mormor fick 1928 en son Willi, som dog året därpå. Detta var troligen min morfars barn, vilket betyder att paret borde ha träffats senast 1927, när mormor var 21 år och morfar 19 år. Mormor hade börjat jobba som hembiträde när hon var 15 år, ett ypperligt tillfälle för en ung kvinna att hamna i olycka. Vid första polisförhören i Sverige 1949 uppger min mormor att hon haft fasta anställningar som hembiträde i Bützow och Rostock åren 1921-26. Lägg till att mamma född 1934 skulle ha kommit ihåg pojken, som skulle vara huvudet högre än Gerhard, som var född i december 1929.

Jag beslutade mig för att skriva Heinz född cirka 1926 och död cirka 1939. Båda händelser ortdaterades Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Efter cirka 10-15 år fick jag napp.

Varför skrev jag att Heinz dog 1939? Min teori var att Heinz var ett offer för barmhärtighetsmorden inom ramen för Aktion T4, initierade av Hitler genom dekret 1 september 1939. Läkare fick rätt till barmhärtighetsmord på psykiskt sjuka samt intellektuellt men även fysiskt funktionsnedsatta. Min mamma var född 1934 och mindes Heinz. Det hände saker som var ett hot mot familjens existens åren 1933-42. Enskilda händelser lades samman. Min slutats var att Heinz antagligen dog före januari 1940.

Ancestrys databaser kan jobba snabbt och vara färdig med förslag efter att jag har kokat kaffe. Men i det här fallet tog det längre tid. På Släktforskardagarna i Malmö i slutet av augusti ställde jag frågor om inskannade tyska befolkningsdokument. De kom inte i löpande takt, utan bunkevis varefter tyska myndigheter släpper dem. Med nytt mod tog jag ett World Wide-abonnemang på Ancestry och så fort jag loggat in så var han där. Min morbror Heinz med födelsebevis och dödsbevis.

Heinz var född i Rostock 17 mars 1925 utan fader angiven. Nio andra kvinnor på samma sida i födelseboken hade inte heller fader angiven. Alla döpte de sina barn på samma dag den 19 maj 1925. Heinz fick namnet Karl-Heinz Helmut Otto Purath. Tre män var dopvittnen: en bror, en morbror och en Heinrich Voss från Rostock vars efternamn finns i mormors släktträd.

Dödsattesten var en hemsk läsning. Heinz hade dött på Adolf-Hitler-Strasse 298 i Schwerin den 13 mars 1940. Dödsorsaken var inte lunginflammation utan ”Nervöse Erschöplung bei Idiotie mit Epilepsie”. Heinz, som enligt mormor varit så frisk, hade på 2-3 veckor dött av ”nervös utmattning orsakad av idioti och epilepsi”. Dessutom på ”kontorstid”. Får ni också obehagliga vibbar? Tänker ni också på nazisternas medicinska experiment på mindervärdiga befolkningselement?

Google blev nästa hjälpmedel. Se alltid till att kryssa bort allt svenskt i inställningarna. Jag valde tyska som språk och Tyskland som land jag sökte på. Adolf-Hitler-Strasse 298 gick inte att hitta men däremot en tysk Wikisida på alla Adolf-Hitler-gator i Tyska Riket. Heinz hade dött på fd Rostockerstrasse, som i dag heter Goethestrasse.

Tyskland har bra ingångar på lokal nivå för sin mörka historia. I Schwerin finns Landeszentrale für politische Bildung Mecklenburg-Vorpommern, som ägnar sig åt NS- och SED-diktaturerna. Jag hittade en epostadress på Dokumentationszentrum Demmlerplatz och mejlade ett artigt formellt tyskt brev där jag förklarade mitt ärende. En arbetsdag senare fick jag svar. Avgrunden öppnade sig.

Utan vidare underlag och forskning kan/måste herr Glüer meddela mig att min morbror förmodligen verkligen var ett offer för nazisternas eutanasiprojekt. På Adolf-Hitler-Strasse 298 fanns det tidigare sanatoriet och sjukhemmet Sachsenberg-Lewenberg, ett centrum för nazisternas medicinska experiment på människor.

Med de nya sökbegreppen ”Die Heil- und Pflegeanstalt Sachsenberg-Lewenberg”, ”Krankenmorde” och ”Rassenhygiene” surfar jag vidare ner i avgrunden. Mellan åren 1939-45 skickades patienter från hela Mecklenburg-Vorpommern till Sachsenberg-Lewenberg. Omkring 1 900 människor med fysiska och psykiska funktionshinder dödades här, många av dem barn. Men läkare ska också ha skickat 8 335 personer till dödsanstalten Bernburg. Min morbror Heinz är inte avrättad i Bernburg, för dödsanstalten öppnar här den 21 november 1940 och då har Heinz varit död i åtta månader.

Jag hittar namn på ansvariga. Chefen för kliniken Johannes Fischer, som tar livet av sig och sin familj i maj 1945, och läkaren Alfred Leu, som enligt wiki efter kriget skulle ha erkänt att han dödat 100 personer och ändå frias i rättegångar på 50-talet. Leu påstås senare ha blivit rättsmedicinsk expert i Tyskland. Han dog 1975. Tre avdelningssköterskor och en sjuksköterska döms till döden i en rättegång i Schwerin 19 augusti 1946.

Jag hittar olika uppgifterna på antalet dödade på Sachsenberg-Lewenberg. En wikisida hänvisar till en bok från 2012 där siffran är över 1 000 dödade. Dokumentationszentrum i Schwerin har 1 900, en siffra som jag sedan hittar i boken ”Die Heil- und Pflegeanstalt Sachsenberg-Lewenberg 1939-1945” av Kathleen Haack, Bernd Kasten och Jörg Pink och som är utgiven 2016 av Landeszentrale für politische Bildung Mecklenburg-Vorpommern.

Har man inte förstått omfattningen förrän nu? Svaret ja, men mest nej. Ibland talas om att Tyskland gjort upp med sin historia, men det är ett snedvridet uttryck. Västtyskland måhända ha vänt och vridit på sin historia men Östtyskland gjorde det inte. Tvärtom förvanskade man sin historia, så att man lärde ut att det endast var kommunister som dött i förintelsen. Således var varken judar, romer, homosexuella, socialdemokrater, Jehovas Vittnen, psykiskt sjuka eller handikappade nämnda i diktaturens offentliga historieskrivning.

Vad som egentligen hänt i Sachsenberg-Lewenberg, för hur många och vilka som var de skyldiga har delvis gjorts upp i rättegångar på 1940- och 1950-talet men det är ett 2000-talsfenomen att skriva t ex Sachsenberg-Lewenbergs historia. 2008 lämnades den nu privata klinikens äldre arkiv över till lokala myndigheter. Historiker verkar också ha gått igenom Schwerins dödböcker. Resultatet är den bok jag håller i min hand från 2016.

På en engelsk Wikisida ser jag att man fram till år 2013 estimerade antalet offer i eutanasi till 70 000, men den siffran kopplas nog till antalet gasade till döds enligt Aktion T4:s egna kalkyleringar och gäller januari 1940 till augusti 1941. Efter att Östtyska arkiv öppnats har siffran ökat. I ett utställningsmaterial från Forum för levande historia, grundat 2003, uppges mellan 120 000 och 200 000 personer fallit offer för eutanasi. I dag uppskattas cirka 300 000 ha dödats, varav 200 00 i Tyskland och ytterligare 100 000 i andra europeiska länder.

Jag bläddrar i den tyska boken och ser namn och bilder på flera avdelningssjuksköterskor. Karl Gräfenitz och Wilhelm Berkholz fångar mitt intresse. Den ene ansvarar för männens avdelning på Sachsenberg-Lauenberg, den andre för barnens. 1940 var en annan tid för hur man såg på barn. Min morbror Heinz var 14 år när han kom till Sachsenberg-Lauenberg och står som ”utan yrke” i dödsattesten, dvs hamnar möjligen under Gräfenitz (om han var i tjänst 1940). Eller hos Berkholz.

Läkaren Alfred Leu måste ha hjälp av avdelningssjuksköterskorna för att genomföra dödandet då de ansvarar för mat och mediciner. Leu höll enskilda samtal med Gräfenitz och Berkholtz som slutar med att de undertecknar en förpliktelse om att följa lagen om att obehandlingsbart sjuka ska dödas. En läkare på Sachsenberg-Lewenberg beskriver Gräfenitz som särskilt kall till sin natur. Alfred Leu i sin tur ska i läkarnas konferensrum år 1944 med viss stolthet ha berättat att han precis dödat 500 (människor).

På en holländskt hemsida hittar jag att både Berkholtz och Gräfenitz tillhör gruppen åtalade och avrättade 1946. De dömdes för att ha dödat patienter genom överdoser av sömnmedel och morfin. Jag är inte läkare men tycker inte att min morbror Heinz dödsorsak ”nervös utmattning orsakad av idioti och epilepsi” passar in. För mig låter det snarare som medicinska experiment har utförts.

Jag bläddrar i Ancestrys kyrkböcker över 1940 i Schwerin och hittar flera personer med liknande dödsorsaker som Heinz fått. De har dött på ”Schwerin-Lauenberg”. Hur många anhöriga kommer att göra upptäckter så som jag nu gjort när kyrkböckerna är digitalt sökbara?

Jag läser om en pojke som hade förtvinade ben som inte fick leva och tänker på morfar, som också haft förtvinade ben från sin polio som barn. I strävan efter den perfekta rasen slår diktaturen rätt genom familjer som min. Heinz mördas. Arierparagrafen från 1933 gör att min mormor som är tysk medborgare inte får gifta sig med morfar, som är uppväxt på barnhem med oklar härkomst. Min morfar var staden Bützows bästa skräddare. 1939 eller 1940 tas han ut i krigstjänst och leder ett skrädderi på en ammunitionsfabrik. Min låghalte morfar, som dessutom var socialdemokrat och opposition till NSDAP, fick behålla livet därför att Hitler behövde sin arbetskraft. 1942 hittas morfars födelseattest i det som är dagens Polen. Morfar visar sig vara tysk och mormor och morfar kan gifta sig till slut.

84 år efter min morbror Heinz död har jag fått bevis för att han levt. Jag har också fått bekräftat det vi egentligen redan visste. Att han inte dog en naturlig död. Det är mycket känslor att ta in. Min morbror blev mördad. Brutalt. Plågsamt. Han sågs inte som en människa värd att leva.

Jag har talat med min kusin och även om vi inte kan utkräva straff är vi överens om att våra nya dokument ger Heinz en upprättelse. Att vi till och med skulle kunna räkna upp namn på de ansvariga var mer än vi räknat med.

Ytterst ansvarig för min morbror Heinz död är Adolf Hitler, som undertecknade eutanasidekretet 1 september 1939, som gav läkare rätt till barmhärtighetsmord. Dekretet blev en dödsdom för hundratusentals psykiskt sjuka och funktionshindrade. Hitler gav Reichsleiter NSDAP Philipp Bouler och läkaren, tillika Euthanasiebevollmächtigter, Karl Brandt i uppdrag att för Hitlers räkning genomföra programmet, som för eftervärlden kallas Aktion T4.

Hitler blev aldrig åtalad och dömd då han förekom genom att ta sitt liv. Wilhelm Frick kände som ansvarig minister till eutanasiprojektet. Dömd till döden genom hängning, bland annat för brott mot mänskligheten, och avrättad i Nürnbergrättegångarna. Karl Brandt var huvudanklagad i Nürnbergrättegångarnas läkarprocess. Avrättad. Philipp Bouhler tog livet av sig 19 maj 1945.

På Sachsenberg-Lewenberg sätter jag först upp chefen Johannes Fischer som huvudmisstänkt för mordet på morbror Heinz, men när jag läser hans biografi omdefinierar jag honom på en skala från ej skyldig till skyldig.  

1916 blev Fischer överläkare på Sachsenberg-Lewenberg och tog över som chef för anstalten 1924 när hans företrädare pensionerades. I och med NSDAP:s maktövertagande kom nya lagar och partipiskor in. Fischer undertecknar läkarutlåtanden som följer nazistiska ärftlighetslagar, han pekas ut för att ha lett tvångssteriliseringar och för att ha deporterat funktionshindrade till dödsanstalter. Men det finns tveksamheter efter 1938.

Den 15 maj 1945 tar Fischer livet av sig, hustrun och en dotter på sjukhusområdet. Han och familjen har fått en plats på sjukhuskyrkogården. Således har vi aldrig fått höra hans version.

När jag läser boken från 2016 förefaller det som om Johannes Fischer följer nya lagar och direktiv, men det händer något efter 1938. NSDAP:s partidistrikts ledare Friedrich Hildebrandt definierar Fischer som alldeles för vek, mjuk och för mild mot patienterna. Dessutom är Fischer mycket frånvarande från sin arbetsplats då han är på ständig rehabilitering efter en krigsskada från första världskriget. Han beskrivs som en man med humörproblem och depressioner som går på starka smärtstillande tabletter.

I rättegången 1946 i Schwerin där tre avdelningssköterskor och en sjuksköterska döms till döden pekas den egentlige ledaren för Sachsenberg-Lewenberg ut i domslutet: läkaren Alfred Leu, som flydde ryska zonen 1945 men åtalades på 50-talet och friades. Även här går juridiken in på att definiera Fischers roll kontra den åtalades.

Leu tycks inte ha betänkligheter till dödshjälp. Morden han begår 1940-45 kan inte rakt härledas till Euthanasieansvarige Karl Brandts direktiv, skriver författarna till boken från 2016, utan handlar snarare om en regional variant att villigt hjälpa till att mörda så att sängar blir lediga när NSDAP:s partidistrikts ledare Friedrich Hildebrandt behöver vårdplatser för sina soldater. 1944 ska Leu, inte utan stolthet, i läkarnas konferensrum ha berättat att han just dödat 500 (människor).

”Mit Bouhler Frage der stillschweigenden Liquidierung von Geisteskranken besprochen. 40 000 sind weg, 60 000 müssen noch weg. Das ist eine harte, aber auch eine notwendige Arbeit. Und sie muß jetzt getan werden“, skriver propagandaminister Joseph Goebbels i sin dagbok 31 januari 1941. Philipp Bouhlers Eutanasiprojektet är en tyst likvidering. 40 000 är borta. 60 000 återstår. Det är ett hårt men nödvändigt arbete som måste ske nu.

Du som tampas med att söka dina utländska rötter kan kanske hämta inspiration av metoder jag använt. Tålamod och förmågan till kreativa sökningar är vägar fram. Ofta ser jag diskussioner på sociala plattformar om att det är ”mycket fel” i släktträd på Ancestry och My Heritage. Men i diskussionen missar man att det primära många släktforskare är ute efter är databaser, som hela tiden byggs ut. Fallet Heinz är ett utmärkt exempel på detta.