I maj 2024 besökte min man Gunnar Ekberg och jag München. Under vårt besök på Residenz München upptäckte jag några anfäder till honom i en gallerigång. Bland annat hängde Ernst von Bayern-München av ätten Wittelsbach där.

Ernst von Bayern var gift med den lombardiska Elisabetta Visconti vars syster också är Gunnars anmoder genom giftermål med Leopold III av Österrike (Habsburg). Fint värre alltså, men detta är inte vad Ernst von Bayern, född cirka 1373, är mest känd för. Han är mest känd för att ha låtit dränka sin son Albrechts fästmö Agnes Bernauer i Donau.

Ernst von Bayern var son till Johann II von Bayern och Katharina von Görz. Han tillträdde som hertig av Bayern-München vid 24 års ålder. Efter faderns död 1397 regerade han tillsammans med sin bror Wilhelm III. Farbrodern Stephan III, som egentligen fått hertigdömet Bayern-Ingolstadt efter Landesteilung 1392, försökte dock utöva fortsatt inflytande över Bayern-München. Detta skapade friktion inom ätten Wittelsbach och bidrog till en orolig politisk situation under Ernst von Bayerns tid som hertig.

Wittelsbacharna var vid den här tiden splittrade i tre konkurrerande linjer – München, Ingolstadt och Landshut – som alla bevakade sina arvsanspråk och territoriella intressen. I denna miljö var giftermål inte en privatsak utan ett strategiskt verktyg för att uppnå maktbalans. Ernst, som genom äktenskapet med Elisabetta Visconti själv var knuten till Europas mest inflytelserika familjer, bar ett särskilt ansvar för att hans son skulle gifta sig enligt ättens politiska behov.

Detta blev ett problem när sonen Albrecht, senare kallad Albrecht III ”der Fromme”, förälskade sig i en enkel borgarkvinna vid namn Agnes Bernauer. De träffades troligen när Albrecht var 26 år och deltog i en jakt i Augsburg. Han tog henne till München, eller möjligen till jaktslottet Blutenburg där de levde tillsammans i flera år. De kan ha gift sig i hemlighet år 1432, samma år som Albrechts mamma och Ernsts hustru Elisabeth Visconti dog.

För Ernst var relationen mellan hans ende son och en borgarkvinna inte bara opassande utan även politiskt farlig. Om sonen skulle få barn med Agnes, och dessa barn skulle göra anspråk på arvsrätt, kunde det få hela Wittelsbacharnas München-linje att framstå som försvagad, till och med illegitim i de övriga grenarnas ögon. Detta just i ett läge där motsättningarna mellan linjerna fortfarande pyrde och då rivalerna i Ingolstadt och Landshut gärna hade gnuggat händerna åt en intern kris i München.

När brodern Wilhelm dog 1435 blev Ernst ensam regent. Samma år, i oktober 1435 och vid 62 års ålder, medan Albrecht var på jakt, lät han därför gripa Agnes, anklaga henne för häxeri och döma henne till döden. Hon slängdes i Donau vid Straubing där hon drunknade.

Vi kan tycka att det här var grymt och kallt, men med medeltida ögon var det antagligen ganska logiskt för en furste som ville behålla sin makt och överlåta den till sin son. Albrecht försonades förvånansvärt snabbt med sin far. Den 6 november 1436 gifte han sig i München med Anna von Braunschweig-Grubenhagen. De fick tio barn tillsammans, varav dottern Elisabeth, som gifte sig med Ernst von Sachsen, är Gunnars anmoder. Ernst von Bayern dog 2 Juli 1438 alltså troligen bara ett drygt år efter att sonen gift sig adligt.

Kärlekshistorien mellan Albrecht och Agnes har inspirerat böcker, pjäser och filmer – bland dem tragedin Agnes Bernauer av Friedrich Hebbel och musikdramat Die Bernauerin av Carl Orff från 1947. Den har också gestaltats i flera filmer, till exempel den fransk-språkliga Le Jugement de Dieu (“Agnes Bernauer”, 1952) och en episod i Les Amours célèbres (1961) med Brigitte Bardot och Alain Delon.

Dessutom iscensätts historien regelbundet i så kallade Agnes-Bernauer-Festspiele – friluftsspel med amatörskådespelare på borggården i Straubing. De har arrangerats sedan 1935, med avbrott under andra världskriget, och har hållits vart fjärde år sedan 1953. Nästa uppsättning är planerad till 2028.