DNA-släktforskning handlar inte alltid om att gräva sig ner till 1800-talet. Ibland handlar det om att hjälpa en människa att förstå sitt nu.

I höstas fick jag kontakt med 40-åriga X som inte visste vem hennes pappa var. Jag trodde inte det var sant i dagens Sverige, men faderskapsutredningen på 80-talet hade uppenbarligen havererat. Som tonåring hade X fått höra av en socialsekreterare att mamman ”lagt ut dimridåer”. Det påverkade hennes liv och relationen till modern.

Vi började skriva till varandra där jag:

✅ förklarade vad ett DNA-test kan visa och vilka begränsningar som finns
✅ gav råd Steg 1 inkl hitta bästa pris. Hur går vi vidare om det inte funkar?
✅ peppade X att våga testa sig. En nära släkting på mammans sida gjorde det också för att identifiera träffar till pappan.
✅ byggde ett enkelt släktträd på modersidan för att kunna tolka träffar.
✅ förklarade hur tydlig den samlade bilden var när resultatet kom. En finländare som varit med i faderskapsutredningen, men som ej stått att finna, kunde strykas. X DNA-bild var helsvensk, vilket gjorde att även andra kopplingar kunde uteslutas. 
✅ förklarade varför bara två möjliga kandidater fanns kvar. Den ena visade sig ha varit med i faderskapsutredningen på 80-talet!
✅ gav förslag på formuleringar i brev om varför mannen var trolig biologisk pappa. Läste korrektur. Tyckte X skulle berätta lite mer om sig själv och sin familj!
✅ peppade X att posta brevet. Det här kan ha varit det läskigaste av allt. Efter decennier av undran. Tänk om man blir ignorerad eller avvisad?

”Minns när du tog dig an mitt problem. Du var så säker på en lösning men själv var jag tveksam. Och nu sitter jag här med ett brev på väg med posten, en förlåtande inställning till min mamma och kanske en ny familj på väg in i mitt liv. Oavsett hur det slutar med (…) och (…) så har din insats löst en gåta som jag aldrig trodde skulle gå att lösa!” skrev X till mig.

Mannen hörde av sig direkt och tog ett dna-test han också. I påsk hölls en stor familjeträff. En livsfråga är besvarad. Den biologiske fadern hade varit framför näsan på alla hela tiden!

Det här var ingen företagstjänst. Det var en mänsklig insats. För mig blev det också en bekräftelse på vad jag faktiskt kan bidra med:

🔹 Analys
🔹 Arkivsökning
🔹 DNA-tolkning
🔹 Språkkänsla
🔹 Och inte minst – mänsklig fingertoppskänsla och trygg coaching

Jag har släktforskat sedan 1990-talet och söker i svenska och utländska arkiv, jag tolkar DNA-träffar, bygger träd där papper saknas. Spåren kan leda till Nordamerika, Tyskland, Polen eller Danmark. Ibland till adel. Ibland till terroristorganisationer och underrättelsetjänst – något jag använt för research till boken Det hemliga Malmö, som jag skrev tillsammans med min man Gunnar Ekberg.

📌 Släktforskning är ett kraftfullt verktyg. För individen. Och för samhället.

Några frågor som kommit upp under resan med X:

• Tänk om jag är nära släkt med min man?
  → Det vet vi inte förrän vi testat.
• Kan min biologiske pappa bli ersättningsskyldig till staten i efterhand?
  → Nej, underhåll för barn ligger för långt tillbaka i tiden.
• Hur ska faderskapet fastställas?
  → Man kan gå via domstol – men vill man veta för att börja bygga en relation är DNA-test på ett privat bolag snabbaste och enklaste valet.  
• Hur träffas man första gången?
  → Finns inget rätt eller fel. I detta fall tog ett halvsyskon första initiativ. Sen blev det stor släktträff. Andra hade kanske valt träff ”mellan fyra ögon” på neutral plats.

Från vår första kontakt till familjeträffen tog det sex månader. Det är supersnabbt i min värld, men känns absolut inte snabbt när man är mitt i processen. Det är en väldig massa väntan, undran och frågor. Och saker som ska landa hos många berörda.