Den 10 januari 1918 dog min morfar Wilhelm Breitners mamma Ernestine Ziegeldorf gift Breitner på residensslottet i Güstrow. Det låter fint att ha bott på ett slott, men i det här fallet var det inte det. 1918 var det sista skälvande året av första världskriget och Güstrows slott var ett tvångsarbetarhus, ett Landesarbeitshaus. Här trängdes fattiga med kriminella. Det var svårt att vädra. Ständiga epidemier bröt ut på slottet.

När Ernestine Breitner född Ziegeldorf dött hamnade hennes två barn på barnhem. Då Güstrows barnhet inte var färdigbyggt ännu finns bara ett alternativ. Att morfar och hans syster Martha tvingades bo kvar på slottet. Efter första världskriget ökade nämligen antalet barn på Güstrows slott markant. Slottet blev ett barnarbetarställe.

Det finns mycket hemskt att berätta om Güstrows slott, men om den 130-årigt mörka historien berättas knappt något alls om på slottets hemsida. Inte heller på tyska eller engelska Wiki. I förbigående nämns att slottet var ett Landesarbeitshaus, men vad det innebär förklaras inte. Istället lyfter man fram byggnaden, byggherren och vad slottet är i dag: ett kulturellt centrum och ett konstmuseum med en vacker park.

En borg fanns på platsen redan under den obotritisk-slaviska eran. Ett slott nämns första gången på 1300-talet. 1436 tar huset Mecklenburg över. Efter att södra flygeln på Güstrows slott brann ner 1557 passade den nygifta hertigen av Mecklenburg-Güstrow Ulrich III på att uppföra dagens renässansslott, som stod klart 1558. Ulrich III var gift med den danska prinsessan Elisabeth, dotter till Frederik I av Danmark. Deras dotter Sophia av Mecklenburg växte upp på slottet och vid 14 års ålder blev hon drottning av Danmark 1572 genom att gifta sig med sin 23 år äldre kusin Frederik av Danmark.

Huset Mecklenburg-Güstrow gick i graven 1695 och inlemmades med huset Mecklenburg-Schwerin 1701. Därmed kom residensslottet i Güstrow att förlora sin roll. 

Slottet förföll och blev kring år 1800 ett lasarett för krigsskadade. Ett beslut den 3 februari 1817 skulle komma att påverka familjen Breitner 100 år senare. Då beslutade storhertigen Friedrich Franz I att det tidigare residensslottet i Güstrow skulle bli Landesarbeitshaus, ett tvångsarbetarhus.

Slottet byggdes ut ändamålsenligt för att nu husera hemlösa och arbetslösa, men kom snabbt även att locka till sig allt från prostituerade till barn till utfattiga föräldrar. Det var ett inget bra ställe att bo på. Via tidningasartiklar jag fått från arkivarier i Güstrow hölls folk inlåsta så att allmänheten slapp se dem. De fick arbeta inne på slottet, som också hade någon form av fabrik.

Initialt bodde 66 personer på slottet, men när livegenskapen avskaffades 1820 ökade antalet boende markant. Godsägarna såg till att göra sig av med arbetskraft de inte gillade eller behövde. Människorna tvingades bort från sina hem och en del hamnade på Landesarbeitshaus i Güstrow, som 1820 huserade 176 personer. År 1829 bodde 255 personer här, varav 71 barn.

Förhållandena var inte bra. Den 4 oktober 1823 skedde ett uppror som blodigt slogs ner. En del straffades med piskrapp, andra deporterades till Brasilien och fick inte återvända på tio år.

I januari 1871 utvidgades bestämmelserna så att inte bara socialt utsatta fick plats på statens arbetshus i Güstrow. Även personer som dömts till fängelse togs emot. Anstalten fungerade även som transitläger för utlänningar som skulle utvisas, vilket ytterligare stärker bilden av att folk var inlåsta. Genom att blanda socialt utsatta med kriminella drog omgivningen alla över en kam. Det var lätt att falla för kriminalitet i det utsatta läget människor befann sig i.

De intagna delades in i tre grupper. Den högsta nivån fick mest mat: grönsakssoppa tre gånger om dagen, ett pund rågbröd och vatten. Två gånger i veckan gavs 200 gram kött per person och en dag fick de sill. Andra klassen fick halva ransonen kött, tredje klassen fick aldrig kött. Var man sjuk halverades ransonen.

År 1871 bodde det 282 personer på anstalten: 223 män, 46 kvinnor och 13 barn. År 1900 hade det blivit ännu mer trångbott. Totalt bodde här nu 325 personer, varav 287 män, 27 kvinnor och 11 barn. På grund av trångboddhet och brist på möjlighet att vädra var anstalten en grogrund för epidemier.

Det är denna bakgrund vi ska ha när vi nu går in på morfar Wilhelm Breitners barndom och hans mamma Ernestines Ziegeldorfs död på slottet i Güstrow 1918, samma år som första världskriget slutade.

Min morfar var född i Babin i Preussen den 4 december 1908. Han var snudd på att bli ”ryss”. Det var bara några få meter från ryskt territorium. Fadern var korgmakare och familjen rörde sig in i det av Ryssland kontrollerade Kongress-Polen. Min morfar växte upp och lärde sig ryska.

Under första världskriget ska fadern Paul Breitner ungefär 1915 ha blivit tagen av ryssarna (wurde von Kosacken verschleppt står det i dokument vi har). Ernestine och två av hennes barn, Wilhelm och Martha, flydde och hamnade i Güstrow. Enligt påståenden i släkten ska fadern ha överlevt och letat efter sin familj. Han avled troligen någon gång 1925-27.

Min mamma mindes att de under andra världskriget skickade paket till morfars äldre halvsyskon i Polen. 1941 skickas ett brev till Frau Emma Wotkowiak, född Breitner, som bodde i Kotonia bei Grenzhausen (Slupca) Wartegau. Hon fick frågor om sin bror Wilhelm, som försökte bevisa sin statstillhörighet i Tyska riket, men det är en annan historia.

Vad morfars mor Ernestine dog av i januari 1918 vet jag inte, men högst troligen var det någon form av epidemi. Morfar fick ju polio så det kanske hon också fick. Hon blev 43 år gammal, även om myndigheterna skrev att hon var 40 år gammal i dödsbeviset.

Jag läser om förhållandena på slottet i Güstrow. Här belönades och straffades man. De flitiga kunde få extra mat. Det motsatta var att piskas eller sättas i fotblock, eller sättas inlåst. Vilket öde att hamna här.

När första världskriget var över ökade arbetslösheten, fattigdomen och kriminaliteten. I efterdyningarna av första världskriget hade antalet barn kraftigt ökat på Landesarbeitshaus Güstrow. 1922 bodde på slottet 172 barn, 128 män och 60 kvinnor. Troligen inräknades morfar och hennes syster i detta. Enligt noteringar jag har bodde de på ”barnhem” och när morfar kom till Sverige hävdar han att han lämnade barnhemmet 1923 (vid femton års ålder). Men något barnhem verkar inte ha funnits i Güstrow förrän 1926, då Landeskinderheim i Güstrow stod klart.

1934 slås Mecklenburg-Schwerin och Mecklenburg-Streilitz samman.

Vid nazisternas maktövertagandet på 30-talet fortsatte residensslottet att användas för mindre önskvärda befolkningselement. Gestapo flyttade in i statens arbetshus, som blev genomgångsanstalt på väg till koncentrationsläger och en plats för misshagliga som inte passade in i nazistiska rasideologin. En enhet för psykiskt sjuka inrättas.

Sanatorierna och vårdhemmen i Gehlsheim, Domjüch och Sachsenberg förde då särskilt farliga psykiskt sjuka patienter till det som nu är sanatorie- och vårdhemsavdelningen i Strelitz. Güstrow fick från 1943 husera krigsfångar och arbetsfångar från Frankrike, Sovjet, Holland, Polen och Ungern.

Under efterkrigstiden var slottet en tid en kriminalvårdsanstalt för tiggare, luffare och andra så kallat asociala, som det beskrevs vid den här tiden. Från den 1 oktober 1950 tas inga nya personer in. I stället övergick verksamheten till att bli ett ålderdomshem och de kvarvarande 45 personerna som varit intagna flyttades till annan ort. Därmed slutade residensslottet Güstrow att vara en anstalt för samhället utsatta.

I dag är Schloss Güstrow ett besöksmål som marknadsförs som ett vackert renässansslott. Jag och min kusin med sambo besökte slottet för många år sedan. Inte kunde väl vi tro att det var just här våra föräldrars pappa bott och förlorat sin mamma under vidriga förhållanden.

https://www.mv-schloesser.de/de/location/schloss-guestrow/