Att Jenny Lind kallades Den svenska näktergalen och Christina Nilsson Stina på Backen är oomtvistligt. Men vem var först och störst? Stämmer det att Christina Nilsson var större än till och med Madonna är i dag? Svaret finns i HBO:s tv-serie The Gilded Age.  

Nämn en världsberömd historisk operasångerska! De flesta skulle nog säga Jenny Lind. Kanske för att hon funnits på en sedel. Eller för att det oftare talas om Jenny Lind i Sverige. Det är märkligt att Christina Nilssons namn är så okänt för så många.

”Christina Nilsson var större än vår tids allra största megastjärnor”, skriver Elisabeth Mattsson och Elsebeth Welander-Berggren i sin bok Juvelarian – historien om Christina Nilssons smaragder (Votum & Gullers 2017).

Jo, ni läste rätt. Större än Jenny Lind och Madonna alltså. 

”Innan hon hade fyllt trettio år var hon världens dyraste artist”, är en annan kommentar.

Världens dyraste artist och ändå så okänd – i Sverige. För att bli lite klokare på nätet bör man byta sökmotorns inställningarna till engelska. Gå in på internationella databaser. Samt inte minst stava Christina Nilsson med e, för det var hennes artistnamn.

Engelska wikipedias text om Jenny Lind är nästan dubbelt så lång som Christina Nilssons. Den roligaste att läsa är avsnittet Jenny Linds Memorials. Hon har fått lokomotiv, norska flygplan, en pub i London och mängder av gator i USA uppkallade efter sig. Det finns en Jenny Lind-soppa, som till och med nämns i James Joyce Ulysses.

Den främsta utmärkelsen för Jenny Lind tycks vara en plakett i Poets’ Corner i Westminster Abbey i London. Sådan får bara konstnärer som bidragit till den brittiska kulturen. Drottning Victoria hörde Jenny Lind 1847. Christina Nilsson sjöng också mycket i London och 1872 lånade drottning Victoria ut sin privata kyrka till henne. Det året var det bara två brudpar som vigdes i Westminster Abbey, varav svenskan alltså var en.

Christina Nilsson saknar plakett i Poets’ Corner. Vid ett besök på Westminster Abbey 2017 frågade jag varför Christina Nilsson, som råkar vara min släkting, inte hade en plakett. Både hon och Jenny Lind uppträdde ju i London och hade en relation till drottningen. ”Inga problem om ni betalar!” blev svaret.

 Att Jenny Lind har en plakett i Poets’ Corner i Westminster Abbey och Christina Nilsson inte har det är alltså inget som helst bevis på internationell storhet. Naturligtvis krävs drottningens gillande för att hamna i Poets’ Corner, men principen är att en påse pengar hänger ihop med beslutet. Lite osvenskt kanske, men inte obrittiskt. Det är bara så det är.

Vi kommer aldrig att kunna jämföra vem som hade den främsta rösten. Inspelningar av båda finns inte. Det skiljer en kvarts sekel mellan deras karriärer. Även om det funnits personer som hört båda sjunga är det inte trovärdigt att de genom minnen har kunnat avgöra vem som varit bäst. Därmed lämnar vi den frågan därhän.

Det vi kan bedöma är digniteten på stjärnan. Jämförelsen mellan Jenny Lind och Christina Nilsson kräver förståelse för tid och tajming. Jenny Lind och Christina Nilsson hade många saker gemensamt, samtidigt som det också var väsentliga saker som skilde dem åt. Det är i likheterna och skillnaderna vi bättre kan förstå vilka slags stjärnor de var.

Jenny Lind var född 1820 i Stockholm, Christina Nilsson 1843 på Snugge i Vederslöv i Kronoberg. Det skiljer sig 23 år mellan dem åldersmässigt, men karriärmässigt ännu mer. Jenny Lind debuterade 1838 och Christina Nilsson 1864. Det blir 26 år. De två är helt enkelt olika generationer. På mer än ett kvarts sekel får den tekniska och ekonomiska utvecklingen avgörande effekt på Christina Nilssons karriär.

TELEGRAFEN
Låt oss börja med telegrafen. Att skicka meddelanden kunde man redan på 1700-talet, men den optiska telegrafen var ett primitivt system. Via elektriciteten kom genombrottet på 1850- och 1860-talet. 1853 räknas som svenska Telias födelseår. Nätverken i Europa och USA byggdes snabbt ut. År 1866 knöt man samman dessa med en kabel över Atlanten.

Det rådde både Jenny Lind-feber och Christina Nilsson-feber när operasångerskorna var uppe i sina internationella karriärer, men ingen kunde följa en superstar så som man kunde följa Christina Nilssons minsta steg. Med telegrafens hjälp skickades meddelanden till Paris, London, Stockholm och Köpenhamn om att hon var blek när hon steg av i New York, hur många koffertar hon hade med sig, hur klänningen såg ut och var hon promenerade dagen efter.

Det tycks inte finnas någon gräns för hur små saker som kunde rapporteras. Enbart att Christina Nilssons ärkerival La Patti sjöng något kvarter från henne en kväll kunde bli en lång notis för svenska läsare.

Om Jenny Lind rapporterades också flitigt men det fanns två aber. För det första gick rapporteringen långsammare. För det andra gillade Jenny Lind inte uppmärksamheten kring sin person. Av beskrivningar av henne förstår man att hon aldrig trivdes i rollen som stjärna.

Den snabba detaljrika rapporteringen blev möjlig efter 1866. Det är alltså med telegrafens genombrott som världens första megastjärna blir möjlig. Christina Nilsson blev denna megastjärna, gillade uppmärksamheten och trivdes i rollen som primadonna.

EN KORT OCH EN LÅNG KARRIÄR
Jenny Linds internationella operakarriär var väldigt kort, faktiskt bara fem år. Hon trivdes inte på operascenen och övergick till att bli konsertsångerska. Hon hade problem med rösten. Hon slutade sin karriär som sångerska på 1860-talet.

Christina Nilssons karriär varade i 24 år, från 1864 till 1888. Gagernas utveckling var enorm, och Christina Nilsson var den främste att som kvinna kräva sin rätta betalning. Christina Nilsson hade börjat med 2 500 francs per år på Théâtre Lyrique men fick dubbelt så mycket när hon slog igenom 1864. 

En manlig hjältetenor hade vid den tiden 110 000 francs i årslön. Lönen ökade och Christina Nilsson var en slug förhandlare. Inför en fyra månader lång turné i Ryssland 1872/73 krävde hon 200 000 francs. Hon blev kritiserad, men hävdade att hon var värd pengarna då hon tagit över tusen sånglektioner. Mattsson och Welander-Berggren konstaterar att hennes självsäkra sätt att kräva betalt var synnerligen okvinnligt! 

OLIKA PERSONLIGHETER
Jenny Lind och Christina Nilsson var väsensskilda personligheter. Jenny Linds karriär präglades av hennes religiositet och personliga kval. 

”Bakom idealbilden fanns en alltid disharmonisk ung människa som mest av allt längtade ’hem’, efter den trygghet och värme som hemmet aldrig hade kunnat ge henne”, skriver Nils-Olof Franzén på Riksarkivets hemsida.

Dålig moral i teaterns värld var hennes motiv till att lämna operascenen 1849. Hennes rollfack var den unga oskyldiga kvinnan. Hon ägnade en stor del av sitt liv åt välgörenhet. Jenny Linds liv blir till saga genom strålande sång och det faktum att hon själv var väldigt mån om att hennes skörhet och moraliska ädelhet likt en kulturens Florence Nightingale inte skulle undgå någon. Hon värnade om barn och sinnessjuka, som det hette på den tiden.

Christina Nilsson framträder ur det här perspektivet som Jenny Linds raka motsats. Småländskan planerar sin karriär väl. Det var hon själv som förhandlade om bättre gager. Hon ansåg sig vara värd att bli bäst betald i hela världen för hon hade jobbat hårt och tagit många sånglektioner. 

Både Jenny Lind och Christina Nilsson ägnar sig åt välgörenhet, men Christina Nilsson gjorde det mera diskret. Båda umgicks med kungliga och kejserliga. Men medan Jenny Lind framstår som ädel, skör och gudfruktig verkar ingen ha haft så hejdlöst roligt som Christina Nilsson.

Hon sköt björn i Sankt Petersburg och tog saken i egna händer om beundrare kom för nära. Hon gick gärna långa promenader, red och gjorde formidabla ispiruetter. Hon älskade dyrbara textilier och tog gladeligen emot hur många juveler som helst av sina beundrare. De bästa juvelerna ansåg hon att hon fick hon av ryske tsaren. 

BADAR I JUVELER
När Christina Nilsson gifte sig första gången i Westminster Abbey närvarade prinsessan av Wales, som gav henne ett guldarmband besatt med diamanter. I Sverige rapporterades att det sammanlagda värdet av juvelerna bruden fått var värt 210 000 riksdaler, vilket enligt Vad kostade det? – Priser och löner från medeltid till våra dagar (Historiska media) motsvarande 60 årslöner för en byråsekreterare på SJ.

Enligt New York Times vara juvelerna värda 12 000 pund, vilket blir en rakare omvärdering till 17 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Christina Nilsson formligen badade i juveler. Vid ett tillfälle fick hon ett armband besatt av diamanter och rubiner av drottning Victoria. Det sades vara det hundraförsta armbandet hon hade fått. Hon fick juveler av operafans, av New Yorks miljardärer och av europeiska kungligheter. Juvelerna hade hon med sig i en koffert varthän hon än reste och behängde sig gärna med dem. 

Jag har inte tänkt på det tidigare, men Elisabeth Mattsson och Elsebeth Welander-Berggren får upp mina ögon för Tintins Bianca Castafiore. Hergés karismatiska blonda matrona som ständigt sjunger Juvelarian ur Faust och alltid har med sig sina juvelerna är egentligen en klockren parodi på Christina Nilsson (även om mycket talar för att den av opera ointresserade Hergés snarare inspirerats av de i media omskrivna striderna mellan Juvelsångerskan Renata Tebaldi och den juvelälskande Maria Callas).

MOTARBETAD
”Det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” sa Madeleine Albright. Christina Nilsson var utsatt för minst två sådana kvinnor, varav en var Jenny Lind.

Margaretha ur Faust blev Christina Nilssons paradnummer och antagligen också anledningen till att Jenny Lind helhjärtat avskydde sin landsmaninna. När den unga småländskan slog igenom gjordes jämförelser med den svenska (pensionerade) näktergalen.

Nils-Olof Franzén har i sina biografier om Jenny Lind och Christina Nilsson inget fördömande om någon, men hans citat ur Jenny Linds brevväxling gör det uppenbart att Jenny Lind inte alls var så ädel som självmarknadsföringen förespeglade. Jag har inte boken här men Jenny Lind skriver rätt ut att Christina Nilsson inte har någon begåvning, saknar hjärna, är en lantis och ska därmed inte räknas.

FANTOMEN PÅ OPERAN
Jenny Lind var inte den enda som motarbetade Christina Nilsson. Efter debuten på Théatre Lyrique i Paris 1864 var det tänkt att hon skulle spela Pamina i Trollflöjten. Men teaterdirektörens fru, den 37-åriga Caroline Carvalho som var en operastjärna i dalande, tvingade sin make att sätta Christina Nilsson på den krävande rollen som Nattens Drottning. Syftet var att förgöra sin rival.

Men La Nilsson klarade de ansträngande staccatopassagerna utan att trötta sina stämband. Hon fick sjunga om arian hela tre gånger för publiken denna kväll.                      

”Istället för att förstöra min röst uppnådde jag i denna roll min första stora triumf som operasångerska”, skriver Nilsson och berättar att hon många år senare fick höra orsaken till att rollen lämnats till henne. Komplotten återfinns i Gaston Lerouxs roman Fantomen på operan, men här är det ”la Carvalho” som drabbas av sina egna intriger och kväker som en groda.

PSYKISK OHÄLSA
Christina Nilsson kunde vara en primadonna och diva, men hon kunde också utan problem gå in i en stuga i Småland och prata med vanligt folk. Hon rörde sig med en elegans bland kungligheter men var också Stina på Backen med enkelt folk.

Christina Nilsson och Jenny Lind har gemensamt att psykisk ohälsa var en ingrediens i deras livshistoria. Medan den psykiska ohälsan drabbade Jenny Lind själv var det Christina Nilssons förste man som drabbades av detta. 

Många tidningar skrev om tragedin, bl a NY Times som 1882 noterade att bankiren Auguste Rouzaud ”who became insane during the excitement attending the recent financial crisis, died today in the lunatic asylumn in which he had been placed.” 

SJUNGER IHOP EN FÖRMÖGENHET TILL
1882 blev Christina Nilsson både änka och barskrapad. Hennes man hade spekulerat bort hela hennes enorma förmögenhet. Mitt i all sorg var hon bunden vid kontrakt i USA och tvingades resa över Atlanten.

Den 24 oktober 1882 anlände hon till New York med ångare Gallia. Hon rapporterades vara sorgklädd och blek efter att ha varit svårt sjösjuk. Turnén drog sedan igång finansierad av William Henry Vanderbildt. Den 31 mars 1883 åt hon middag i Vita huset med USA:s president Chester Alan Arthur och hans familj. Den 22 oktober 1883 invigssjöng hon på The Met, eller The Old Met, som den numera kallas. Den som låg på 39:e gatan. Sista föreställningen på den stora turnén höll hon på The Met i april 1884. Sen åkte hon hem rik som ett troll och med ännu fler juveler. 

JULIAN FELLOWS THE GILDED AGE
Turnén måste sättas i sitt historiska sammanhang. Se gärna tv-serien The Gilded Age på HBO; skickligt historisk utformad av Julian Fellows! Här har vi den klockrena förklaringen till Christina Nilssons fullständigt sanslösa kassaklirr. Året är 1882 och vi är mitt uppe i den amerikanska guldåldern. Den nyrika järnvägsbyggande familjen George och Bertha Russel bygger ett extravagant hus i NY, men blir inte inbjudna till de finare salongerna. Alla försök misslyckas ända tills det strategiska beslutet tas: Om vi inte blir bjudna till de gamla pengarna ska de gamla pengarna komma till oss. 

Julian Fellows har plankat familjen Vanderbilts historia. Cornelius Vanderbildt byggde 1883 ett slottsliknande megahus i hörnet av Fifth Avenue och West 57th Street. Det är hans pappa William Henry Vanderbildt och hans familj som inte får tillträde till New York Academy of Music. Det är därför The Metropolitan byggs och det är därför Christina Nilsson kontrakteras för en lång USA-turné som kröns av hennes invigning av The Met den 22 oktober 1883.

Strategin att komma in i de finare salongerna gick allt minsann vägen!

Madonna får säga vad hon vill men hon är faktiskt bara en megastjärna av många megastjärnor i sin samtid. Hon är rik men inte rik så det sticker ut bland alla andra slags megastjärnor. Vad Madonna har på sig eller vem som ger henne en present är inget som alla dagstidningar flitigt rapporterar om näst intill dagligen.

Sammantaget har Christina Nilsson saker som Madonna eller för all del Jenny Lind inte har. En fantastiskt röst, känsla för scenkonsten och en vilja att vara stjärna delar Christina Nilsson med många. Men medan Madonna är en slags megastjärna bland en uppsjö megastjärnor i en mängd branscher av sin samtid levde Christina Nilssons i en tid då opera och möjligen skådespeleri var sådant man började kunna bli megastjärna i.

Kungligheters och andra potentaters önskan att vara nära Christina Nilsson var exceptionell. Världen följde hennes minsta steg. Ingen fick så stora gager och högar av juveler som Christina Nilsson. Inte bara kungligheter gav henne juveler. Även beundrarna efter hennes operaframträdanden gav henne juveler. Hon hamnade i Tolstojs Anna Karenina och hennes livsöde har blivit musikal. Vår tids megastjärnor blir inte musikaler, däremot kan de sjunga i musikaler om andra kända personer.

Det som slutligen gör Christina Nilsson till en av världens genom tiderna främsta artister är det faktum att hon har en makalös tajming med teknisk utveckling och hamnade mitt i den amerikanska guldåldern där nya pengar behövde henne för att komma in i de finare salongerna.